yosofine

Klockan är kvart över elva och jag har redan hunnit med en hel del. Mamma väckte mig genom att spela en cd som en barnkör i stadens missionsförsamling gjort. Ja det var väl fint men kanske inte kvart i nio när jag fått löfte att få sova till nio. Den där kvarten betyder ALLT. Det är många såna där små saker som gör att man när man närmar sig 18 inte orkar bo kvar hemma. Men det är skönt att vara hemma nu. Även om det inte är så mycket vila, det ska bakas 5 tårtor till imorgon och städas, packas. Blir inte så mycket häng med syskonen eftersom de kommer någon gång i natt. Men men det är kul att de kommer. Lillebror har jag ju inte träffat sen nationaldagen förra året. Fast just nu ser jag faktiskt mest fram emot att åka till tågstationen till 19.45 för då kommer min allra käraste hit för att vara med på begravningen imorgon.

Jag har inte skrivit så mycket mer på min predikan sen i lördags. Då liksom i fredags hade jag riktigt bra flyt och kände inspirationen. Nu är det svårt att komma så djupt ned i en text att jag får de där bra tankarna. Det är så mycket ljud och händelser runt omkring här så det är svårt att få något vettigt gjort. Frustration. Men mest är det nog den här tröttheten som kommer av att jag inte får sova tillräckligt. Att det är fullt ös samtidigt som det typ inte finns något att göra. Det är en konstig situation som oftast brukar infinna sig här, framförallt när det är för surt väder för att vara utomhus.

Så ligger jag här igen. I bäddsoffan som är för mjuk för min rygg i det skönt mörka rummet som har aldeless för mycket prylar just nu. Jag samsas med soffbordet jag ärvt efter mormor, på bordet står högar med böcker, scarves, porslin, juldukar och gamla gardiner. Det är en rätt vanlig syn, inte att det är stökigt hos mampap. Men att det står en massa arvegods och väntar på oss barn. Det är fint att kunna ha materiella ting som har ett emotionellt värde eftersom de en gång tillhört en kär släkting. Jag värdesätter sådant väldigt högt.

Den här dagen har innehållit väldigt mycket. Så pass mycket att det är först nu när det är dags att sova som jag upptäcker att jag har förskräckligt ont i huvudet. Jag har träningsvärk i benen, tur att morsan bokat tid för massage imorgon. Trots detta har min dag varit väldigt bra. Prioriterade att umgås över matintag idag. Det blev först lunch med morsan på stan i södertälje. Sen tåg till Sthlm för att kolla in favvobutiken på götgatan(obligatoriskt att åka dit när jag är här hemma) och sedan raskt tillbaks till södertälje igen för att fika med gamla vännerna. Att fika med dem är ofta förenat med mycket känslor. Jag blir påmind om så mycket och det är ofta rätt jobbigt. Det är inte vännerna som gör det jobbigt utan minnena. Vännerna är fina och det är alltid trevligt att träffa dem. Men jag gjorde några rejäla misstag. Bland annat beställde jag in smörgås med kycklingröra. Grymt gott men ooo så mycket laktos. Trots antitabletter blev min mage sur och hämnades genom att låta mig må illa resten av kvällen.

Kul att träffa vännerna dock. Det är sällan vi träffas allihop på det sättet som vi gjorde ikväll, och än mer sällan som jag ger mig tid att sitta ned längre än en timme. Kul att hinna behandla mer än bara det allra senaste om var vi bor och arbetar. Kul att hinna samtala mer om livet och samtidigt jobbigt att inse att livet kan se så olika ut. Det får mig att känna det som att jag vunnit på lotto bara för att jag tagit mig bort och inte återvänt för att bosätta mig där. Jag är så glad att jag flyttat och sett andra städer, lärt känna andra människor.
Ikväll har jag blivit påmind om hur det var att bo här i stan. Hur trångt det var, hur vi begränsade varandra. Inte unnade varann utrymme. Det rivs upp känslor av utanförskap och frustration över att livet inte verkar innehålla mer. Perspektiven är små och livsstilen smal. Jag inser att jag lever ett ufo-liv i jämförelse med många av mina vänner från förr. Bra eller dåligt? Skulle inte byta bort mitt liv för en miljon.

De senaste åren har mina hemma perioder präglats mycket av de äldste i släkten. Nu är det inte många kvar men deras minnen lever vidare. Kom hem till mampap mitt på dagen idag. Vi har åkt långfärdsskidor på barndomens badsjö och pratat minnen. Ikväll har vi gått igenom det som jag ärvt efter Mormor som senast lämnade jordelivet. En sak jag blev väldigt glad över att få var en liten pärm full av predikoutkast från min Morfar. Morfar dog långt innan jag föddes så jag har bara hört historier berättas om honom. Nu har jag hans egna tankar om olika frågor nedskrivna i allfabetik ordning i en pärm. Återkommer med guldklimpar ur den senare. Vi har även hunnit med några magasin ur Farfars diabilds-samling. Jag har velat få tag i bilder från hans trädgård så jag har plockat på mig några sådana och även några sköna barndomsbilder. När dessa är scannade in i datorn kommer jag lägga upp dem här. Jag loooooovar.

Hade middagsbjudning igår och då blev det mycket nostalgi snack och prat om familj, syskon och gammal släkt. Och helt plötsligt blev det jättesent och jag hade världens största diskberg i köket och jag som inte hade hunnit packa än. Min käraste stannade kvar lite extra och diskade eftersom han vet att jag lider av hemsk resfeber och ofta stressar ihjäl mig innan jag ska åka någonstans. I morse när jag vaknade och skulle packa så var det rent i diskhon. Sån underbar känsla. Så fint gjort. Han känner mig så väl.

Jag är av ovan nämnda orsaker väldigt sjukt trött och ska därför avsluta detta lidande genom att lägga ifrån mig min dator släcka läslampan och somna.

Imorgon ska jag hinna med en massa saker. Den såkallade minisemestern i samband med mormors begravning liknar mer hetsochstress-resan. Men det är få saker som är så sköna som att lägga sig på kudden och somna tvärt i ren utmattning över dagens upplevelser. En oslagbar känsla som jag borde satsa på att få känna oftare.

Vissa dagar vill jag bara vara tyst. Och för det mesta så är jag det då också. Jag går omkring, fixar med saker, åker och slänger sopsortering och tar promenader. Men jag håller mig för mig själv. Det är dagar när det är för många tankar i huvudet. Dagar då jag känner att jag inte orkar med mer. Jag får nog av mitt eget.

Har ofta förr haft dåligt samvete över att jag inte orkat möta situationer. Inte orkat se eller höra. Men det är ju för att jag har varit fullt upptagen med mig själv hela tiden. Nu är det några dagar nån gång ibland som jag har dessa dagar. De allra flesta dagar kan jag vara stark. Möta problem och ta itu med sånt som måste göras. Nu har jag bara grottdagar ibland och det känner jag en viss frihet i att få ha. Även om det såklart inte kommer ostraffat. Den senaste tidens händelser har gett mig ont i magen.

Så idag har det kanske inte blivit jättemycket gjort. Jag vaknade iallafall av mig själv i skaplig tid och jag har hunnit slänga sorteringen och röjja i min klädkammare. Kanske har jag snart arbetat mig igenom de högar av saker som bara ligger och väntar på min omsorg.
Detta är min absolut första tavla jag gjort. Den gjorde jag till minne av Farfar. Har fått många bibelord av Farfar men det här är nog det jag läst mest och som präglat mig mest. Han gav mig det i en tid då gråten var nära till hands. Han visste inget men de där orden talade rakt in i mitt liv och min sorg då. "Alltid här" betyder att Gud alltid är med mig och att minnet av Farfar också alltid är mig nära.

Ja, då är det ett faktum. Jag kan inte låta bli att boka upp mig på en massa grejjer. Det måste vara mina gener. Mina päron är likadana. Men jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig bli så stressad att jag inte hinner med att stanna upp. Det är viktigt att hinna stanna upp. Att hinna fråga sig själv hur man mår. Att fråga sig själv vad man får ut av sitt liv och vad man längtar efter. Att inte göra det är som att begå självmord på självaste livet. Istället för en tänkande levande människa blir man en stressande Zombie som inte har tid att se omvärlden och det stora perspektivet. Det finns ingen ära i det, det finns ingen glädje eller uppståndelse. Då blir själva stressen en räddning eftersom att man då slipper stanna upp och fundera över hur det egentligen är fatt. För skulle man göra det, o hemska tanke, då kanske man skulle inse att man inte tycker att det är något värt att stressa så mycket.

Hur som, jag kommer troligtvis få besök av min vän från studietiden i Umeå. Hon bor numera med man och barn i Uppsala. Och jag är Gudmor till deras underverk. Jag har dock inte hunnit träffa honom så mycket. Ska därför bli väldigt kul att träffa dem i veckan. Jag älskar ju såna där små knyten. Och vänner kan man aldrig få nog av.

Men idag är det mycket att hinna med, semmelbakning, träff på stan, städning och fördjupning i temat sanning. Vad betyder SANNING för dig? Lever du med SANNINGEN?

När jag växte upp lärde jag mig att min smak var konstig. Det fanns ingen av mina vänner som uppskattade samma saker som jag. Det tog lång tid innan jag vågade gå på min magkänsla vad det gäller stil. Och ändå måste jag säga att jag stack ut rejält även då. Men då var det nästan ett måste. Jag hade sån inspiration och jag ville våga vara annorlunda. Jag är glad att jag vågade. Det har resulterat i allt möjligt kul genom åren.

Jag har alltid älskat bilder och vad olika miljöer kan skapa för stämning. Jag är inte den bästa fotografen men pappa har lärt mig passion för foton och för att fotografera. Jag älskar att vinkla och få fram just det där lilla som kanske ingen annan lade märke till när de gick förbi. Det är häftigt tycker jag hur något så vanligt och vardagligt kan bli så vackert.

När vi röjde på jobbet kunde jag inte låta bli att slungas med i den där inspirationen igen. Jag hittade nämligen något så vackert där bakom bland vår sopsortering. Kan någon gissa vad det är?

Det är svårt att känna att livet består av annat än arbete när större delen av den vakna tiden tillbringas på jobbet. På helgerna har vi öppet 18-01 vilket innebär att jag från 17.00-02.00 är på jobbet. När jag kommer hem slocknar jag. Då ser jag dessutom till att låta kroppen vila tills den själv säger till. Ställer därför ingen klocka. Idag vaknade jag 12.39. Gick upp, åt frukost, la mig i soffan för jag var så trött. Halvlumrade i soffan och vid 15.30 var det bara att börja fixa inför kvällen.

Nu är jag nyduschad och har ätit mat och ska strax börja bege mig till världens bästa jobb. För trots de sena nätterna och det höga tempot bitvis så måste jag säga att det inte kan finnas mycket som slår det här. Igår hade jag ca 200 gäster sammanlagt under kvällen som kom för att fika, umgås eller lyssna på livemusik. Ett tag sprängde vi besöksrekordet rätt rejält. Hur kul som helst. Och även om fötterna värker och ryggen skriker ifrån och svetten rinner och magen kurrar så finns det inget som går upp mot upptäkten att jag fått förtroende hos en tonåring. Det finns inget som ger sån belöning.

Nu är stället fullt av emosar. De är såna här sköna kids med färgglatt hår och sminkade ansikten. Inte sällan är deras armar sönderskurna. De hänger hos oss av egen fri vilja. De kommer självmant till oss för att hänga. I och med kaffet och deedbollen så får vi också chans att lära känna dem. Vi har genom vårt Café möjlighet att på ett eller annat sätt inspirera dessa kids och visa att det finns något mer, det finns ett större sammanhang än just det som du nu befinner dig i. Om det är genom att låta olika artister spela, hjälpa dem att få praktikantbidrag, eller lära dem att måla eller bara sitta ned och lyssna på dem. Skönt är ändå att märka att vi faktiskt betyder något i dessa människors liv.

Igår jobbade jag friskt med att få in mer kreativitet i ungdomarnas vardag. Det är verkligen lyxigt att en dag i veckan ha ansvar för att det pysslas och målas och att symaskinen används. Jag har just nu världens mest passande jobb. Det är snart ett år sedan jag fick en lapp med info om att tjänsten var ledig och att jag var en påtänkt kandidat. Det var en märklig tid, jag gick och kände mig osynlig i den nya staden och helt plötsligt har någon tänkt på att jag skulle passa på ett jobb som skulle bli ledigt.. Då känns det som att någon annan än jag planerat.

Jag råkar ibland ut för en situation som jag ännu inte riktigt bestämt mig för hur jag ska hantera. Igår blev jag kallad för ett namn som inte är mitt. "Hej Johanna, hur går det?". Ska jag börja det hela med att säga "Hej jag heter Josefin, jo det går bra bla bla bla...". Till situationen hör ju att detta är en person som jag inte känner men som rör sig i de kretsar jag befinner mig i. Det var inte nonchalant och det var nog inte heller så att personen medvetet glömt vad jag heter. Mitt namn har helt enkelt inte satt sig än, och det är ju så ibland. Men hur gör man?

Hade det varit en person som jag vet borde veta vad jag heter så hade jag nog blivit lite mer sur och sagt att jag heter faktiskt Josefin. Men den här personen ville ju vara trevlig och försökte intressera sig för hur det gick för mig. Då känns det knepigt att peta i att personen kanske inte memorerat mitt namn korrekt. Eller? Skulle jag ha sagt ifrån? Man blir aldrig klok på sånt.

Såna här dagar känns knappt som att de räknas för jag har verkligen inte gjort bestående avtryck i världen idag. Det blev sen morgon och lång frukost. Sen hade jag och min Käreste lite musiktävling med vår nya leksak. Vi är båda nyblivna spotify-användare. Jag trodde inte jag skulle vara den som var den men det är ju kul. Du kanske känner lite att hm undrar egentligen hur Blondie låter? Eller å vad jag är sugen på att lyssna på lite blues. På ingen tid får man upp vilken artist på en gång och det är bara att börja lyssna.

Så vi hade musiktävling. Vilket innebar att jag spelade upp en låt med en artist och så fick K börja gissa. Det övergick ganska fort till att K letade låtar och artister som jag skulle gissa på. Vet inte om han blev lite opeppad på att jag tog en halvsvår första låt?! Hur som helst så kunde jag svaret på alla utom sista som jag ju egentligen visste. Men jag har inte riktigt lagt alla grunge band på hjärnan även om jag har hört mkt från dem. Jag växte ändå upp i ett samhälle som var väldigt präglat av den musiken. Det var sorg på mitt högstadie när Curt Cubain dog. Dagen då han dog minns jag det var kuslig stämning i skolan. Elever grät och det var liksom känslan av att något hemskt har hänt. I flera veckor satt alla med rutiga flanellskjortor i uppehållsrummet och lyssnade på Nirvana. Det var en upplevelse jag sent ska glömma. Men ändå kom jag inte på namnet som man ju såklart ska kunna. Pearl Jam. Jaja jag kan bjuda på den, de andra tog jag ju på första försöket ändå.

Ok har jag gjort något vettigt då? Ja 4 saker känns värda att nämna. Tar dem i tidsordning.
1. Jag köpte en finklänning 2min innan stängning eftersom K godkänt denna. Du som läst mig ett tag vet att han är den som har känsla för vad det är jag passar i och kommer att använda. Han kan se sånt och han vet vad jag brukar ha och trivas i. Väldigt olikt mig att köpa finklänningar sådär. Men med tanke på hur mycket tid och ångest jag kan lägga på att försöka hitta något lämpligt till bröllop och fester så känns det som att jag ska passa på när jag väl hittar något som är fint och som dessutom är på rea. 

2. Vi köpte på gammaldags vis genom nummerlapp vid charken på matbutiken. Det blev 400g lax och 100g salami. Det känns speciellt när maten man handlar förpackas i papper och får egen etikett. Det är speciellt när det skurits ut efter mina önskemål. Det blev dessutom billigare än om jag skulle köpt det vakumförpackat så det fanns ju inga som helst anledningar till att inte få lyxa till lite.

3. Möte på stan. När vi handlat klart ser vi ansikten som vi känner igen. Det blir en kort paus i tillvaron och vi småpratar lite. De är sjukt trevliga så tiden går iförsig rätt fort. Det är så trevligt med dessa små pratpauser i livet. Sen vi kom hit har jag känt en sorg över att inte kunna småprata med folk på stan. Det är så fruktansvärt sällan man råkar springa på någon man känner i den här stan. Förstår inte vad det beror på? Kanske att det är flera "gågator" eller att folk inte e på stan här. I Umeå var man jämt på stan och det var ju mer regel än undantag att man skulle träffa på någon. Inte sällan slutade det med ett spontanhäng. Åh vad jag saknar det där. Hoppas det kan bli mer sånt här, jag ska göra mitt bästa för att ta tillfällena som bjuds. Hur som fördelar vägs mot nackdelar hela tiden när man flyttat så mycket. Ska försöka sluta med det. Jag är sjukt tacksam över var jag befinner mig och får jag säga för att ha bott här i ett år känner vi förvånansvärt mycket folk redan.

4. Ikväll avslutades en 3 månaders kärleksrelation (eller var det beroende?) av Arkiv X första säsongen. Vi har tagit småpauser lite här och där när K varit hos mig. Vi har vissa gånger sett flera avsnitt efter varann och nästan frossat i oss Arkiv X. Men sen har det gått perioder som den sista tiden då vi har sugit på ett avsnitt åt gången. Jag tycker det är så läskigt. Jag ligger under filten och vågar inte alltid se. Jag blir arg när de gör de läskiga scenerna alldeless för långa. Men sen när man överlevt det där läskiga så njuter man över att man vågat ta sig igenom skräcken ännu en gång. Nu måste jag be min kära vän o kollega att ge mig säsong två. 


Ok så nu när man ser tillbaks på dagen så finns det ju faktiskt en hel del fina guldklimpar. De kommer kanske inte in i någon historiebok men de har ett eget värde. Kanske ska jag föröka börja jobba på att allt inte måste vara så sjukt viktigt hela tiden.

Den här veckan har än så länge dominerats av två saker. Disk disk disk disk disk och möten möten möten. Ska snart springa iväg på ett för ett gudstjänstkoncept jag är med på. Imorgon har jag än så länge tre möten inplanerade varav ett är viktigt eftersom det kommer avgöra hur min vår kommer se ut i arbetsbelastning. Känns väldigt spännande.

Disken känns dock inte så spännande. Det är en del "left overs" från helgen men det mesta har jag orsakat själv genom lathet och en gnutta rörelseförbud efter viss tid. Jag lovar att ta hand om det idag.

Jo men så är det nog, iallafall såna här kvällar. Större delen av arbetsstyrkan på det Café jag arbetar på är volontärer. Jag har hand om Café verksamhet men är även arbetsledare åt ett gäng sköna tonåringar som ställer upp på sin fritid. Ikväll var det vår tid (personalens) att bjuda igen. Vi bjöd på julbord och bowling. Det är verkligen roligt med bowling men framförallt så är det roligt att få umgås med dessa fina människor. Ungdomen av idag är av fin kvalité, starka modiga och med skön stil.

Imorgon är det dock inte lika kul att jobba på Café då ska jag utbildas i hygienrutiner för storkök. Vettigt men tråkigt.

Ser fram emot kvällen, ska sticka igen. Tror jag ska ta mig an något lite med komplicerat. Ska virka eller sticka mig en riktigt snygg mössa som kan värma mina öron i vinter. Jo så är det. Vill komma igång med något riktigt projekt. Det pissiga med mitt jobb är att vi sliter på ynka 30% var... man hinner ju inget vettig på så få timmar i veckan. Men jag måste ändå säga att vi får mkt gjort på den lilla tiden. Men ja, livet vore roligare om jag inte behövde vara så stressad över allt som ska hinnas med. 

Julpyntar för fullt. Ska visa bilder när jag är färdig. Blir nog inte förrän nästa vecka. Helgen blir speciell. På fredag ska jag på begravning, lördag är det 60års fest för min pappa och på söndag ska jag på dop. Jag har för första gången i mitt liv blivit dopfadder. Känns väldigt spännande!

Och så längtar jag tills jag får hem mitt första traderafynd. Ropade hem en väska för 44 spänn (inkl. frakt). Ska bli spännande att se ifall den stämmer in på beskrivningen! Allt för ikväll.

Jo, ibland kan jag inte sluta uppdatera min blogg. Men jag känner ett visst ansvar eftersom jag inte alltid är så regelbunden med mina uppdateringar.  Jag har uppdaterat min länklista kolla gärna in bloggarna de är fina vänner med mycket tänkvärda inlägg.

Jag är ju emot julklappshysterin och min familj har kommit överens om att vi inte ska köpa julklappar till varann. Däremot kan jag sällan hålla mig från att tillverka egna personliga julklappar. Har du tips på roliga saker man kan göra själv till jul? Jag behöver också tips på sköna recept på julgodis. Kom igen och ge mig lite tips!

För det glada budskap

Att han föddes för dig och mig

Det är värt allt.

Ljuset i oss

Det sprider sig vidare

Från hamn till hamn

Det måste erfaras.

Ibland går det bara inte. Av någon anledning ska man ligga och vrida sig i lakanen och prova nya sidor av kroppen att vila på. Men det går inte. Till slut börjar det kännas ovärt att ligga kvar för vad i hela friden ska man göra? Lite ironiskt att jag hittade boten mot sömnlösa nätter och ändå lyckades ligga sömnlös in på morgonkvisten. Jag tänkte för mycket på jobbet. Mitt ena jobb. Jag har två jobb, ett som passar som hand i handsken för mig och sedan ett jobb som jag måste ha för att få ihop mina timmar varje månad. Det har dock börjat bli ohållbart. Något måste göras. Det ställs för höga krav på mig för att det ska kännas värt den låga lönen. Och ändå är ju trots allt lönen skön att få varje månad. Men till vilket pris? Är det värt sömnlösa nätter, magkatarr och oro inför att åka till jobbet? Är det värt att aldrig ha en ledig kväll? Jag hinner ju inte med ens det mest naturliga som att laga mat eller bjuda hem vänner på middag. Jag drömmer och tänker för fullt. Är det nu det är dags att våga starta firma? Vi får se. Någon som har ett roligt förslag på vad jag ska göra?

Och sen medan jag låg där sömnlös och orolig så tickade besökarna till på bloggen. Det känns fint.

 
Känner du igen killen? Minns du serien som gick på 90-talet som handlade om honom och hans kompisar. Han var kär i en tjej som hade långt hår. Vi tänkte så det knakade och kunde inte komma på vad han hette. Tack vare en viss kvällstidning har jag nu svaret. Serien hette "En härlig tid" och lillkillen heter Fred Savage. Så nu kan ni sluta ligga sömnlösa.

På cykeltur genom en höstig stad. På min fina och älskade cykel. Den har jag ärvt av min Farfar. När jag var liten brukade han skjutsa mig på pakethållaren genom hjorthagen i Mariefred.


Parken jag cyklar förbi varje gång jag ska till stan. Parker är min stora räddning i stan det finns så många andhål där jag kan strosa runt bland planteringar eller ligga på gräsmattan och sola.


Det finns något magisk romantiskt poetiskt över hösten. Även om den är ett säkert tecken på ångestvinter så är det ändå något i mig som får mig att mysa.


Som sagt något romantiskt poetiskt magiskt och alldeles underbart.

Jag har återigen haft alldeles för mycket att göra. Idag fick jag en välkommen tidig hemgång från jobbet. Systemen krånglade så alla på kontoret blev skickade till ett annat kontor i en närliggande stad. Eftersom jag bara hade två timmar kvar på mitt pass fick jag åka hem. Skönt. Jag passade på att ta en sväng förbi Lager 157. Det var ett tag sedan jag var där. De hade fått in en hel del roliga nya märken och de hade till och med en del plagg från Monki. Hittade en fantastiskt mysig klänning/tröja såklart svart… Den har en pösig polokrage och tre hål för armar att titta ut genom. Jag ska sy om den lite eftersom jag ogillar att ha ett stort hål i magen. Eftersom Gud skapat mig med två armar så behöver jag inte plats för tre.

 

 

I helgen har jag suttit i styrelsemöte i sammanlagt 20 timmar. Jag har även varit på skönt häng på 5 rum i en källare och 5 bröd och 2 fiskar. Ska skriva mer om det strax.

 

Jag har haft väldigt mycket på schemat länge. Det har gjort att jag försöker hitta lösningar för att kunna vila ut. Funderar på att skaffa en till mob som bara är privat och där det bara är vänner och familj som har numret. I måndags på väg till jobbet fick jag ta ett arb.samtal från mitt andra jobb angående vår utställning på kulturhuset. Efter jobbet ringer SR i samma ärende. Det blir tröttsamt när jag inte kan vara ifred någonstans. Ska jobba på det. Samtidigt kul att något man gör uppmärksammas!!

 

 

Peace