yosofine

Den som väntar på något gott väntar inte för länge. Snart om inte alls lång tid kommer jag berätta vad jag lagt de senaste dagarna på!

Tills dess får du några bilder från i höstas då jag plockade 15kg svamp med mina päron.

5 kg fick jag med mig hem!

"Det är en konst att kunna börja på nytt, att helt kunna ta avsked av det som varit. Kanske något avgörande sker i ditt liv då du måste lämna allt det gamla och invanda. Det kan ge dig tillfälle att fördjupa gemenskapen med Gud. Det som varit har bringat dig en del glädje och en del sorg, en del nåd och en del synd. Guds nåd får du vara tacksam för och din synd får du ångra och be om förlåtelse för. Allt som Gud i nåd har gett dig får du ta med in i det nya. Allt det verkligt positiva har en evighetsdimension. Du har alltid förblivit Guds älskade barn, glöm inte det, och Han har bevisat dig sin trofasthet på många sätt. Det får du bevara som en dyrbar skatt. Din synd behöver du däremot inte alls släpa med dig in i det nya. Du får lägga den i Guds barmhärtighet, och då utplånar han den så att den inte mer finns. Det som Gud gör, gör han alltid bra. När han förlåter, gör han det helt och fullt. Du får med lätta steg gå in i det nya och behöver inte vara böjd under en tung börda. Guds Lamm bär din börda. Han bär den till Fadern och Fadern tar emot den med glädje. Ja, det är en glädje för Fadern att få visa dig sin barmhärtighet. Allt det som varit, din synd, din sorg, din smärta, vila i Faderns famn. Du behöver inte oroa dig för något. Du kan trygg gå in i det nyas möjligheter."

Det finns stunder då det känns som att jag är offer för omständigheter. Som att det som livet erbjuder serveras mig med flit och att det finns någon där ute som verkligen inte vill att jag ska ha det bra. Och ibland får det nog lov att kännas så. Iallafall för en stund. För efter ett tag måste man inse att livet består av oändligt många valmöjligheter. Och det är jag som gör valen. Beroende på vad man vill med livet så har man olika valmöjligheter.

Det finns människor som möter all möjlig smärta och olycka i livet och som ändå bär på så mycket tacksamhet och glädje. Min mormor var en sådan person och hon inspirerar mig till att sätta mål för mitt liv. Så befriad från bitterhet trots att livet gett all anledning till att känna den. Men för att bli en sån person så full av tacksamhet och glädje över livet behöver jag varje dag ta små beslut om vilken riktning jag vill att mitt liv ska gå åt.

Det innebär att allt som mitt liv innehåller blir påverkat, Ingen del står utanför. Ikväll har vi haft släktmiddag här hemma och vid flera tillfällen var jag tvungen att möta verkligheten och sorgen som kommer med den. I samtal där också hoppet om framtiden fick lysa igenom. Och där när gråten bara är någon millimeter från att dyka upp får jag välja. Att stå kvar, välja ärlighet, möta blicken och verkligheten. Inte väja och fly från konfrontationen men sakta ta sig igenom. Men impulsen att fly och ta lätta utvägar, slippa tänka på det eller prata om det finns där som en ständig frestelse att lägga locket på. Men det löser inga problem och läker inga sår. Det här året har jag aktivt tagit beslut dagligen att sluta fly och sluta vänta på att saker blir bättre utan att göra något åt det själv. Utan släppa taget, stanna upp och möta det som kommer emot mig. Mitt mål med det har varit att jag ska ta mig igenom det här och bli mer hel än jag varit innan. Mitt mål har varit att växa, mogna och förändra. Jag säger inte att det varit lätt eller skitroligt. Det har varit svårt, sårande, pinsamt och riktigt jobbigt. Men de där dagarna är passerade nu och jag är på andra sidan, lite starkare, lite visare och förhoppningsvis lite mer hel och förändrad. Jag är inte klar, det blir jag aldrig, men jag har fått uppleva enormt mycket välsignelse. Och jag är tacksam för att det fanns nåd som räckte också för det här året i mitt liv.

Mattias Martinsson har en sång på skivan Hope som varit och är min bön för mitt liv. Den ger mig målmedvetenhet, sätter riktning och ger perspektiv. Och det är en sån fin bön att be i alla stunder av livet och jag tror den lägger grunden för ett liv i oändlig tacksamhet.

I början av december gästbloggade jag hos min vän för dig som missade det postar jag om det igen här.

Det här året som gått har varit något av ett besvikelsens år för både mig och många av mina vänner. Det har varit som att det vi önskat nästan allra mest är just det vi inte fick. Som om en osynlig hand ledde oss bort från allt det och förde oss rakt ut i ovissheten. Rakt ut i tomhet och förvirring.

I somras läste jag en text av en munk som heter Wilfrid Stinissen och han skrev att som kristen så är det realistiskt att tro att Gud kan göra under. Att saker kan ske som är bortom alla förklaringar. Men hur ska vi våga tro det när allt i vår omvärld säger något annat?

Förändringar kan tvingas på oss, de flesta är nog sådana. Och det är inte konstigt att vi i dessa stunder panikartat greppar tag i det vi kan nå och desperat håller fast vid dem. Det måste vara en naturlig instinkt. Men vad gör det med oss? Jag har haft tid att fundera över det den sista tiden. Över vad de olika saker jag desperat håller fast vid gör med mig. Inte just själva sakerna de är harmlösa. Men mer bilden, drömmen, tanken som jag inte vill släppa. Som jag på alla sätt som går försöker stanna vid. Det blir ett sätt att försöka kontrollera det jag nu står i, men kanske främst ett sätt att kontrollera framtiden.

Och här tror jag att i alla fall jag har väldigt mycket att lära. Att våga släppa taget om allt. Idag bäddade jag om i sängen och insåg att påslakanet som jag köpte för snart ett år sedan som passade så bra in i min bild av hur min framtid skulle se ut. Inte längre passar mig. Det värsta är att jag inte ens hunnit använda det en enda gång. Och jag insåg nu när jag för första gången bäddade sängen med det att det inte är min stil längre, men det var inte förrän jag tog det ut ur skåpet för att använda det som jag upptäckte detta. Det hade lika gärna kunnat ligga kvar och närt den där avlägsna drömmen.  Är det här Guds sätt att påminna mig om att framtiden inte är något som jag kan påverka?

Det obehagliga är att det här kan pågå år ut och år in. Vi stressar på i livet och kämpar för att uppehålla de drömmar och idéer vi har för våra liv. Och i motgångarna så kanske vi luras att acceptera den realistiska verkligheten att det inte blir bättre än så här. Och så fortsätter karusellen.

Men nu finns det något som varje år ger dig möjlighet att hoppa ur karusellen, ställa dig vid sidan om och förbereda för någon annans ankomst. Varje år vid advent inleder vi väntan. Väntan på Herrens ankomst som vi firar minnet av på Julafton. Men julafton är också en påminnelse om att Han ska komma igen.  Det är en tid då stillheten och väntan får prägla våra liv. Vi tillåts lugna ned oss, tända ljus stanna inne. Men också påminna oss om vem vi väntar på, och vad det är Han kommer med. ”Det är en gåva som är av ett annat slag än de gåvor vi ger varandra var dag” sjunger barnkören.

Häromdagen läste jag en text från tidigare nämnd munk där han skrev att väntan är bra för oss. Därför att den förbereder oss på det som komma skall. Vår längtan driver oss ibland till vansinne. Men den präglar oss också, ödmjukar oss gör oss mer mänskliga. Så att när dagen kommer när väntans tid är över kan vi med öppna armar omsluta vår väntans objekt. ”Öppna din tillstängda dörr i ditt hus så lyser i mörkret ett litet ljus.”

Julafton ligger också lämpligt nära årets slut. Det blir så tydligt hur vi får en ny chans vid jul att ställa om hitta en ny riktning för våra liv och när det nya året kommer få börja om på ett nytt blad, ett nytt år med nya möjligheter.

I år har jag tagit upp en gammal tradition. Jag har i år tillverkat egna julkort som jag ska skicka till de närmsta. För varje kort jag gjort har jag kommit på en ny person. Mitt lilla projekt slutade med 24 kort, än så länge. Det gör att jag känner mig rik, och jag kan se fram emot det nya som väntar oss alla. Jag kan därför inte hålla mig utan vill redan nu önska er alla en riktigt God Jul och ett riktigt riktigt Gott Nytt År!