yosofine

Det finns en tv-serie som följt mig genom alla år. I början av Ks och min relation såg vi till att träffas antingen 17.05 eller 17.35 (före eller efter 70´s show). Denna serie innehåller allt!

Nu var det ett tag sedan jag hade tid att faktiskt se när serien visas på tv, jag har istället hyrt serien och lyxat med en sisådär 3-5 avsnitt per tittning. Då kommer man liksom in i världen på ett helt annat sätt. Bla bla bla. Ja det är ju faktiskt inte så himla intressant eller viktigt.

Idag halvsov jag iallafall till ett avsnitt som är sjukt kul. Eric och Laurie (bror och syster i Forman familjen) vill inte gå till kyrkan. Mamman får panik och dagdrömmer om hur familjen blir nekade inträde till himlen. Allt därför att de inte gick till kyrkan tillsammans. Kitty (mamma Forman) blir bara mer och mer panikslagen. Hur ska hon lyckas få barnen till kyrkan? Hon tar till några intressanta metoder.
1. Ni har en fri vilja, ni får göra som ni vill. Men om ni väljer att inte gå till kyrkan kommer ni hamna i en evigt brinnande sjö.
2. Går barnen inte till kyrkan tar jag kyrkan till barnen taktiken. Hon tar med ungdomspastorn hem och han droppar några sköna meningar som. "Jag behöver inte LSD eller PCP jag blir hög av GUD " eller "Jesus är ungefär som Fonzie men då Fonzie säger Aeeyy säger Jesus Aeymen." Sen spelar de kort i köket och för att göra det hela lite mer "kristet" har de döpt om knekt, dam och kung till= Josef, Maria och Jesus. Barnen( ja de är ju tonåringar) får sedan rita vad de ser när de tänker på Gud. Eric och Hyde ritar Eric Clapton. 
3. Mamma vill ha en god anledning till varför Eric och Laurie inte vill gå till kyrkan och deras anledningar är " Det är varmt, tråkigt, musiken är dålig, pastorn är ful, jag måste ha slips, jag måste ha bh". Säger barnen  tur och ordning.
4. Till slut får Kitty hjälp genom att Eric tar upp att pappa Red inte heller går i kyrkan. Det blev det avgörande. Barnen blev tvingade till kyrkan av Red Forman.

Det här är väldigt intressant tycker jag.  Det här är en tv-serie, jag vet, men jag tror det kan säga något om oss kristna ändå. Det speglar en attityd som finns och är väl utbredd i kyrkan.

Idag var jag på projektmöte och då kom vi in på liknande tankar. Kvinnan jag hade träff med säger "kyrkan säger att vi inte ska leva av världen men i den. Men inser inte att den gör precis tvärtom. Vi är experter på att leva av världen men inte i den". Och mycket i det är sant. Vi har skärmat oss från världen i den bemärkelsen att vi inte vill ta del av vanliga människors vardagliga liv. Vi engagerar oss inte i deras verklighet. Istället skapar vi egna alternativ som ett sätt att skydda oss. Skydda oss från världen och alla dess frestelser. Men vi märker inte hur vi mer och mer tar till en livsstil som visar på vårt eget bortfall. Vi ser det inte för vi tittar åt fel håll. Vår egoism och trångsynthet gör att vi går miste om livets kvalitéer. Vi deltar inte i kulturen men vi anammar livsstilen. Vi faller pladask för materialism och konsumtion för det står ju inget i Bibeln om det. Eller gör det det? Vi lever våra liv och struntar i vilka konsekvenser, världen ska ändå gå under så vi behöver inte ta något ansvar. Eller behöver vi inte det? Det är det här 70´s show pekade på och det är det här den unga generationen visar genom att med sina fötter visa att det är något som inte håller i kyrkan som den är idag.

Jag har hunnit med väldigt mycket de senaste tre dagarna. Stockholm, Järna, Uppsala och nu tillbaks i Örebro. Har hunnit bygga upp ett café och hälsa besökare välkomna, varit på möte på EFK-UNGs årskonferens, raggat sponsorer till designtävlingen (redesign24.blogsome.com), ätit frukost med mampap, gått på söder med pappa, varit på bröllop och hängt med pojkväns familj. En grymt innehållsrik helg.

Och medan jag gjort allt det där och inte haft en tanke på bloggen så har bloggen nått nya rekord i besök per dag. Grymt kul!

Lovar att skriva något uppfriskande och berikande imorgon. Nu måste jag in med text till affisch för designtävling och sedan sova.

"Har livet behandlat dig ovanligt? Vaknar du stukad varje morgon?" ( klicka här)

Ja det kan ju lätt bli så ibland. Att man får 3 större arrangemang på halsen som måste dras igång samma vecka. Men vattaheck jag har ju inga barn så vad ska jag klaga på? Det kommer en designtävling, ett café på en konferens och en minimarknad ur mig istället. Väldigt levande det med.

Jag tänkte faktiskt ägna ett par minuter åt några råd som jag vill ge bort. Jag har försökt lära mig en livsstil som hjälper mig att hålla mina fötter på jorden även då det stormar väldigt mycket. Då vissa av dessa tips sitter i min ryggmärg är det lätt att de kommer av sig självt. Vissa måste jag påminna mig om, ständigt.

Prioritera att se ett favoritprogram på tv eller läs en bok och bara ta det lugnt, räcker med nån timme (den gör gott).
Ät ordentligt, och framförallt innan du sätter dig för att äta. Andas djupt, tacka för maten och ät. Du kommer märka att maten går ned men inte i ultrarapid utan sådär lagom så du hinner känna smak och svälja mellan varven.
Motionera eller åtminstone cykla långsammare till jobbet/skolan och försök njuta av den cykelturen. Du kommer inte särskilt mycket senare för det men du kommer definitivt vara mycket mer fokuserad när du kommer fram.
Prioritera dig själv. Ta ett bad, få en massage, eller shoppa nåt litet. Unna dig lite umgänge med dig själv.
Lugna ned dig, det är inte hela världen om du blir lite sen, planeringen spricker eller du får ett spontant besök i hemmet. Sånt är livet och det ordnar sig alltid.
Läs bibeln, ger mycket att tänka på och perspektiv på tillvaron.
Be till Gud lite när som. Du behöver inget schema för det, ta med Honom på cykelturen eller på träningspasset. Grymt bra sällskap i roddmaskinen t ex. Detta ger dig lugn och ro, perspektiv på livet samt inspiration till det som ska göras.
Umgås med vänner och framförallt med dem som står dig närmast. Berätta om dagen för ditt sällskap/bästa vän, allt du gjort och vad som hänt. Och gå sedan igenom morgondagen. Då har du checkat av vad du avklarat samt gjort en ny attgöralista till morgondagen.

Lev och njut!
/ Din egen livscoach Josefin

Ja de senaste timmarna har den här dagen hunnit vara både fredag och söndag innan jag kom på mig själv med att det är lördag. Tror det var bra att jag valde grottan idag. Jag är för stressad. Behöver tid för mig själv vid hobbybordet. Det är klänning och halsband som ordnas med till nästa veckas släktbröllop, men ärligt talat rätt mkt terapi och kvalitéts tid med mig själv.

Hur som, såg debatten med Clara Lidström på svtplay och måste säga att det är svårt att prata om sex. Både i tv och överhuvudtaget. Fast jag tycker egentligen inte att det är så svårt, kanske beroende på i vilket sammanhang och hur man pratar om det. Värst tycker jag det är att prata med riktigt "frigjorda" människor om sex för helt plötsligt är det som att de äger frågan och att alla andra är efterblivna. Och jag vill ju inte vara efterbliven. Så jag har två val, antingen drar jag ännu värre historier och drar på om ditten och datten eller så sitter jag tyst och accepterar att jag är efterbliven inte lika cool, häftig och frigjord som de övriga. För det är ofta där det hamnar, två diken. Du är antingen frigjord och kan prata om sex och olika partners och ställningar och leksaker hur mycket som helst för det är ju inga som helst bekymmer. Eller så är du en bakåtsträvande moralkärring, alternativt en person låst och bunden av en massa moralkärringar i din omgivning. Hur som helst så är det dig det är fel på. Hur har det blivit så?

En viktig fråga som jag tycker glöms bort är frågan vad fri vilja egentligen är. Får alla lika mycket hjälp till att ha en fri vilja? Vad betyder det? Enligt RFSU verkar fri vilja betyda att du är fri till din egen sexualitet. Men på vilket sätt? För hur realistiskt är det att 12/13 åringar har denna fria vilja när de pressas på skolrasterna till att hävda sin egna utveckling och mognad som människa? Vilket ansvar tar vi äldre till att ge utrymme för de som vill vara långsamma i sin utveckling? Vilken miljö skapar vi genom media och underhållning som hjälper unga att faktiskt våga vänta ett tag till?

Preventivmedel är bra men det löser ju egentligen inget problem. Avhållsamhet är ju på alla punkter mycket mer effektivt. Det blir varken barn eller sjukdomar av att avhålla sig från sex. Men är det realistiskt? Nej kanske inte. Men problemet är ju vilken roll sexet spelar i samhället och familjelivet. Hade det inte varit så accepterat och vedertaget att alla har rätt att ha sex när de vill med vem de vill hur som helst så skulle spridningen inte vara så lavinartad. Vore det så att en gift man/kvinna endast hade sex med sin fru/man vore det lättare att begränsa spridning av sexuella sjukdomar. Men att ens säga detta är tabu i Sverige. På en gång blir människor skam och skuldbelagda och det är ju det som är såå hemskt. Inte att folk bli sjuka och dör på kuppen. Nej nej nej hur kan du tro det? Alla kristna som pratar avhållsamhet gör det bara för att de själva är sugna på att få lite roligt... ja eller? Vet inte vem det är som är instängd.

Hon har gjort det igen! Clara Lidström aka Underbaraclara har skrivit en viktig och skarp debattartikel i en av de stora kvällstidningarna. Dagen skriver om det här.

Det här är ett viktigt ämne som borde snackas om oftare. Tyvärr har vår kultur och vår extrema rädsla för att vara skam och skuldbeläggande gjort att vi inte har några öppna och offentliga samtal om detta. Idag är det ofta inga problem att prata sex i fråga om hur mycket vi konsumerar det, för det symboliserar på något sätt frihet och status. Men att ta upp alla nackdelar med att ha sex hur som helst. Det tas inte upp. Clara skriver utifrån Påvens uttalande i veckan att kondomer inte är vår lösning på HIV. Hon för fram en väldigt viktigt poäng "Att vara ung är svårt. Påven sätter fingret på en viktig, men känslig punkt. Fokus måste ligga på att skapa mogna, trygga individer, med förmågan att fatta kloka beslut. Att strunta i det är att svika en hel generation, både här i västvärlden och i Afrika".

Faktum är att vår bångstyrighet när det kommer till denna fråga kostar samhället väldigt mycket pengar varje år. Precis som vår älskade alkoholkonsumtion. Upp till debatt! Kolla in Aktuellt ikväll där Clara medverkar och läs hennes artikel!

Jag har ofta behov av att skärma av mig. Stänga av allt brus från olika håll. Framförallt när det kommer till "kristen" populärkultur. Jag kan bli upprörd över någon attityd eller instängdhet. Men ofta är det bara att det stör en redan existerande inspirationskälla. Det är som att viss "kristen" kultur nedvärderar det jag inspireras av så mycket att jag blir låst i min egen kreativitet. Och ibland är det bara det att jag inte attraheras av det. Jag har ingen speciellt uttalad strategi för hur jag tänker. Ibland måste jag helt enkelt sålla var min tros inspiration och ursprung ska komma ifrån.

Jag får massa inspiration i min vardag med Gud. Gud jobbar ofta i temaperioder med mig. Det är väldigt tydligt när jag är i en sådan period. Som att jag den senaste tiden tänkt väldigt mycket på Guds nåd och vad det får för effekt i mitt liv. Eller som hur den personliga berättelsen på något sätt är nyckeln till frihet och framgång. Hur de personliga erfarenheterna, ofta de svåraste, blir till en värdefull skatt att använda i sitt fortsatta liv. Tåredalen har gjort en rik på källor (Ps 84:5-8). Och nu den senaste veckan bara har jag blivit påmind om hur viktigt det är att veta och leva efter att varje människa har möjligheter att själv förändra sin situation. Det blev väldigt aktuellt då jag var på "Fryshusetandan" på Universitetet idag. Var på föreläsning som Lugna Gatan hade och det var så otroligt givande och rörande. Det talade väldigt starkt till mig, inte bara deras berättelse utan Gud talade väldigt tydligt till mig. Det händer inte särskilt ofta men idag var det väldigt tydligt. Att varje människa är värd att höra att det finns något unikt och gott i dem. Att de är älskade precis som de är, att det finns hopp för även den mest tragiska personen.  Lugna Gatan borde komma till kyrkan och föreläsa om efterföljelse och lärjungaskap. Så sjukt inspirerande och så konkret.

Så det är inte så att jag dissar vissa sammankomster eller inspirationsdagar. Det är bara det att jag inte orkar med mer inspiration än jag redan har just nu. Jag har läst så mycket böcker om kristen tro att jag är fullproppad. Jag måste leva ut lite för att bli hungrig igen.

Förra året var det maj och juni i år är det nog mars och april. Det är HUR MYCKET SOM HELST just nu. På alla plan. Så om du möter mig och du tycker jag är disträ så är det bara därför att det är sjutton saker som snurrar i huvudet. Och det verkar bara bli mer. Men det är sjukt roligt. Det är nu det är viktigt att tänka på att få ordentligt med vila. Så lätt att gilla läget nu och tycka att det är lattjo lajban. Men rätt var det är så är man så där nära väggen att inget är roligt längre. Så jag ska leva efter min egen filosofi och njuta av varje del av dagen. Inte stressa om imorgon eller vad jag inte hann idag. Och så ska jag prova det här populära med att gå och lägga sig tidigt på kvällen. Vad tror ni kan det vara nåt?

Jag tror att alla människor har en inneboende kraft att göra något bra av sitt liv. Vissa människor behöver väckas, andra ruskas om. En del fattar man inte var de får sin styrka ifrån när de trotsar allt möjligt motstånd för att lyckas. Ett av mina största irritationsämnen är faktiskt människor som vägrar göra något av sitt liv. Utan som bara sitter på sin bak och väntar. För många är livet en ända stor väntan. Man tror på något sätt att det blir bättre av att inte göra något.

Jag är tvärtom. Av min mormor har jag lärt mig att se något positivt i alla situationer. Det kan bli rätt irriterande för folk som vill sitta och snyfta i all oändlighet. Jag vet. Men jag värdesätter den goda lärdomen och den fortsatta vandringen. Livet e rätt pissigt många gånger men vi måste ändå alltid välja hur vi vill tacklas med det. Antingen sätta oss ned och vänta. Eller resa oss upp erkänna brister, sörja sorger men fortsätta gå.

Men för att gå måste man ha någonting som driver en framåt. Något som gör livet och arbetet värt mödan. Som 17 åring bestämde jag mig för att bli en "history maker". En sån som Delirious sjunger om i sin sång. Jag valde att tro att mitt lilla liv kunde få vara betydelsefullt. Iallafall för någon. Det är min drivkraft. Jag tror att jag kan vara med om stora saker men för det måste jag våga tro det men även vara villig att fortsätta gå. Jag måste inte ta livet på så stort allvar, men jag vill det. För jag tror att det blir så mycket roligare så. Jag fångades av visionen som ekade nästan överallt under en period. "The vision is Jesus– obsessively, dangerously, undeniably Jesus. The vision is an army of young people. You see bones? I see an army. And they are FREE from materialism." Urklipp ur 24-7 visionen läs hela här.

Nu vet jag att det finns tider i livet då man bara inte orkar. Då det är öken och man har nog med att bara leva. De tiderna är också viktiga. Men det är livsfarligt att stanna där. Glömma bort att man är dödlig och att livet är en gåva som jag har att förvalta. Allting har sin tid men utan den där drivkraften i livet så är det lätt att inget får all din tid i världen. Är det värt det?

Jag tvingas lära mig inse att jag inte är osynlig. För varje dag måste jag erkänna för mig själv att jag är en person som syns. Det är stort för mig.

Jag vaknade när klockan ringde och det var med en obeskrivlig känsla. Jag ställde klockan på 13.30 eftersom jag tänkte att det är max för hur länge jag får sova idag. Kom visserligen i säng 04.30 men ändå.  Jag brukar inte sova så länge så jag trodde ju inte att jag skulle göra det idag heller. Men jag hade en del att ta igen tydligen. Det har också visat sig i de konstiga drömmar jag drömt på sistone. Oerhört skumt. Jaja jag vaknade iallafall med ett enormt sug efter att få baka småkakor :-). Får se om det blir av, först måste jag ut i solen och till jobbet eftersom en besökare glömt sin väska på cafét. suck.

Vi vill inte känna till vår egen skuld, för vi skäms. Hade det inte varit för skammen över våra egna misstag skulle de inte ses som något annat än misstag. Och det är när vi väljer att dölja och sminka över misstagen som vi blir fångna i lögnen. Lögnen om att vi kan komma undan med det. Och det är här synden träder in. Synden är inte de misstag du gjort utan att du försöker dölja dem och att du därför drar dig undan från den ende som känner till dem förutom du.Din synd är att du vänder dig bort från Gud. Det är inte så att vi kan dölja något från Gud det ligger i Hans natur att veta allt. Därför blir det fånigt att vi ens försöker dölja vår synd och tro att vi kan komma undan med det.

 

Jesus söker efter de brustna lerkärlen.

Det är inte meningen att vi ska gå och kämpa med dåligt självförtroende, skam över våra brister eller våra misslyckade försök att vara heliga. Jesus vet om att vi är människor och i och med det fulla av misstag och misslyckanden. Han vet. Jesus vet att vi aldrig kommer bli några perfekta helylle människor, han ser vårt mörker. Så det lögnen försöker göra är att undanhålla oss från den kärlek Jesus är redo att visa oss trots våra sprickor. Det är därför du brottas.

 

Lögnens uppgift är att hålla dig borta ifrån sanningen, och dess syfte är att hålla dig i fångenskap. För enligt lögnen är det där du är trygg. Alltså så länge ditt verkliga jag inte avslöjas. Lögnen förvränger den verkliga förklaringen. Att det är i sanningen du blir fri.

 

Vi gör mindre väsen av oss om vi tror att vi är utelämnade till att själva kämpa oss fram. Lögnen vill få oss att tro att vi inte förtjänar den kärlek som Jesus har utan att vi måste prestera, ändra oss, för att förtjäna den. Och om vi lyssnar till det kommer vi hamna i en evig spiral som bara leder oss längre bort från kärlekens befrielse. Därför att Jesu kärlek aldrig kan förtjänas.

Det är därför vi har nåden. Nåden betyder att det inte är ute med oss, nåden betyder att du får ta emot kärleken precis sådan som du är. Och sanningen är den att den finns för just dig, just här, just nu.

Eftersom Gud vet allt om oss är det inte värt att försöka förställa oss eller verka bättre än vi är. Han vet ju hur bra vi egentligen är. Han vet ju allt. Häromdagen hörde jag en man säga ungefär så här, "jag ber mycket det är skönt att kommunicera med någon det inte lönar sig att ljuga för".  Vi syndar när vi försöker ge en annan bild av oss själva inför oss själva och inför Gud. Varför? Jo därför att vi så uppenbart förvränger sanningen. Lögnen vill få oss att tro att vi kan leva syndfritt om vi bara försöker. Lögnen vill att vi tror att Jesus är besviken på oss därför att vi hela tiden misslyckas. Men det är fel, det är inte så det ligger till.

Sanningen är att vi alla är spruckna lerkärl, trasiga smutsiga och fulla av mörker. Sanningen är att det inte finns något sätt för oss att leva syndfritt. Sanningen är att Jesus redan vet det.

 

Läste ett inspirerande inlägg på Barnabasbloggen idag. Det var en i Råslätts församlingsgemenskap som listade 10 viktiga saker han såg i deras församling. Läs den här.


Inlägget fick mig att tänka tillbaka på sista åren i Umeå. Jag var under några år ledare för en husgrupp tillsammans med några olika vänner. Vår husgrupp växte med tiden till en djup gemenskap. Vi umgicks ofta flera dagar i veckan. Många gånger spontant men alltid i en öppen atmosfär. Vem som helst fick vara med, vi kunde aldrig bli för många. Sista året i Umeå hade jag mycket att hinna med. Jag skrev uppsats och förberedde mig inför att åka till Etiopien i 6 veckor. Men trots att det var mycket så hanns husgruppen med. Vi träffades ofta hemma hos mig jag hade en mycket stor 1,5a så jag hade plats för ca 12 personer runt matbordet. Det dukades ofta fram godsaker som bakats i förväg eller köpts med på väg hem till mig. Det här året var väldigt speciellt i vår husgrupp. Tack vare vår öppenhet hittade några utbytesstudenter till vår husgrupp och började regelbundet komma. Vi var ofta fler än 10 som träffades för att samtala om livet och tron. Väldigt ofta hade vi långa samtal om någon teologisk fråga och hur det skulle få sitt uttryck i våra liv. Det var väldigt starkt att ha vänner från Kanada, Tyskland och Finland i vår grupp. Det berikade perspektiven och gav oss ett större sammanhang. Jag tror den här tiden var väldigt viktig för de flesta i gruppen. Vi bar ofta varandra genom jobbiga händelser i livet. Vi tog tid i bön för varandra och jag upplevde att vi var en avslappnad grupp som vågade släppa in varann i de jobbiga sidorna av livet. När jag ser tillbaks på livet i Umeå är det sista året väldigt talande för hur mitt liv såg ut där uppe. För första gången i mitt liv fick jag på allvar leva i en nära gemenskap som tog livet med Gud på allvar. Det är med blandade känslor jag ser tillbaks. För våra liv har gått vidare och vi har utvecklats sen dess. Och när jag tänker på varje enskild individ som jag fått lära känna, haft viktiga samtal med, gråtit ihop med... så är det med stor saknad. Men jag känner mig också välsignad över att ha haft det så där bra. Umeå räddade mitt liv på många sätt och har gett mig vänner för livet oavsett var jag kommer bo.

Jag får ibland pikar för att jag är för seriös eller allvarlig. Främst handlar det då om min tro. Att jag tar den på för stort allvar. Men hur kan jag inte ta Gud på allvar efter allt Han gjort i mitt liv? Han har tagit mig på stort allvar, hur kan jag inte göra detsamma?

De senaste två veckorna har jag gått och nynnat och sjungit och lyssnat på den här sången. Det är just nu temat i min vardag.

Before the throne of God above I have a strong,
a perfect plea A great High Priest whose name is
Love Who ever lives and pleads for me

When Satan tempts me to despair and tells me
of the guilt within Upward I look and see Him there,
Who made an end to all my sin

Because the sinless Savior died my sinful
soul is counted free For God the Just is
satisfied to look on Him and pardon me To look on Him and pardon me

Before the throne of God, I come
Before the throne of God, I come

Behold Him there, the risen Lamb my perfect spotless righteousness
The great unchangeable I Am, the King of glory and of grace

My name is graven on His hands
My name is written on His heart
I know that while in Heaven, He stands
No tongue can bid me thence depart

One with Himself I cannot die
My soul is purchased with His blood
My life is hid with Christ on high
With Christ my Savior and my God
With Christ my Savior and my God

för att skriva om hur underbart det är att jobba på ett café fullsmockat av ungdomar med knasiga färger i håret och piercings precis överallt. Åh mitt hjärta går sönder! Idag hade vi onsdagskonsert på cafét och det var fullt som vanligt. Det var några som kommit enbart för konserten i övrigt var det våra stammisar som hängde där. Ikväll har jag varit med om något väldigt speciellt. Flera av våra livligaste stammisar alltså de som har svårt att sitta still eller vara tyst särskilt länge, satt tysta och lyssnade. De var uppenbart tagna av denna musikaliska upplevelse. Så långt bort från det skrän som brukar komma från deras mobilspelare. Men de satt där förstummade och bara såg upp på denna karlakarl. För det måste man få kalla honom. Declan De Barra han var mörk och hade grova armar, något ett av kidsen glatt kommenterade. Och det största av allt var hur Declan mötte dessa ungdomar. Han såg dem i ögonen och svarade på alla konstiga frågor om IRA och terrorister och whiskeydrickande irländare. Han berättade att han inte drack alkohol på grund av att han sett så många av hans vänner fara illa av det. Kidsen drar upp exempel på reklamfilmer de sett där irländare dricker öl och whiskey (de är märkbart impade av detta) och han bara fnyser åt kulturen och säger att det är att kasta bort sitt liv. Han är så övertygande och så fängslande att han får vilken hormonstinn 15-åring som helst att lyssna. Det är så uppmuntrande med såna personligheter som kan ta såna här situationer. Och för oss som vissa gånger svettas över den höga ljudvolymen får tårar i ögonen över hur fina våra stammisar är och hur mycket de kan uträtta i sina liv, bara de förstod det själva.
 
Undrar du vart jag jobbar? Kolla här.

...om du inte är redo för konsekvenserna.

Har du tänkt på vad det faktiskt betyder att säga "Ske Din vilja" till Gud? Det är ju sjukt allvarligt och vågat att säga så. För vi kan ju inte helt och hållet veta vad Guds vilja är. Än värre, vi kanske egentligen inte vill det Gud vill. Iallafall inte just då.

Men hur det nu än är så kan vi inte veta vad som är bäst alltid. Vi måste våga släppa kontrollen. Ske Din vilja.

Det är många som ber om väckelse och det är många som har specifika tankar kring vad de menar med väckelse. Men det är inte alltid vi har samma dröm. Jag drömmer också om att människor ska komma till tro på Gud. Men jag längtar inte efter att folk ska börja gå i kyrkan. Min dröm är inte fullsatta arenor där folk står och sjunger och lyssnar på nån häftig predikant. Eller fullsatta möteslokaler alla dagar i veckan. Det kan få finnas såna tillfällen såklart. Men min dröm är ett folk som i sin vardag varje dag lever ut sin tro. Inte genom att sjunga kristna sånger hela tiden och slå Bibeln i huvudet på folk. Utan att genom varje liten handling i livet spegla sin Herre och frälsare. Genom vilka produkter man handlar på stormarknaden. Genom vad man prioriterar att lägga sin tid på. Genom alla relationer man har. Genom sitt engagemang för dem som är mindre lyckligt lottad än en själv. Nu har vi alla olika livsstil och olika intressen så det kommer ju se olika ut. Jag tror att det är poängen. Det ser olika ut, det finns ingen färdig mall. Det är också det som är så jobbigt. För det som är Guds vilja i mitt liv behöver inte vara det i ditt. Det kräver därför att du har egen kontakt med Gud. Du måste själv hämta inspiration till ditt liv i Gud. Det går inte att följa en viss ordning och sen säga att det duger.

För en massa år sedan när jag bodde i Sthlm och hade kris över vad jag ville bli i mitt liv tog jag ett beslut. Jag hade en dröm och kunde se vart jag ville vara om 15 år. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig dit eller vad jag skulle göra just nu. Just där och då tog jag ett beslut som jag sedan dess levt efter. Jag bestämde mig för att försöka göra det jag tror var rätt idag. Om jag idag är där jag ska vara och fortsätter att varje dag vara ärlig mot mig själv och Gud så kommer jag att vara på rätt plats även om 15 år. Det är min enda chans. Och eftersom jag vill leva där Gud vill att jag ska vara idag så tror jag att det ger mig möjlighet att vara på rätt plats även imorgon. Faran ligger i när man börjar bortse från den här dagen och istället hela tiden skjuta upp det till sen. När jag är klar med studierna, när barnen blivit äldre, när köket är färdigrenoverat, efter semestern, när jag gift mig. 

Livet är här och nu. Det är nu vi ska leva. Nu vi ska ta tillvara på den tid vi fått och orka möta allt som livet kan erbjuda. Och om vi dessutom ber "Ske Din vilja" så ska vi lita på att det aldrig blir som vi har tänkt det. Just därför kan vi inte planera vårt liv efter eget huvud utan måste lämna det öppet. Det kan ju vara så att det är meningen att vi ska bli ordentligt utmanade att göra något vi aldrig i vår galnaste fantasi själva kunde komma på tanken på att göra.

Ska dels försöka bli klar med lite roliga saker till DeedMarket, en återkommande designbutik sista onsdagen varje månad på Café Deed. Välkommen på premiär den 25/3!

Idag kan du läsa ett blogginlägg av mig på den här sidan!

Igår predikade jag för första gången. Det var lite annorlunda. Men i ärlighetens namn var det inte så speciellt. Jag har mycket kvar att lära men det kändes som att jag nog klarade mig rätt ok ändå. Så länge min poäng kom fram spelar det andra inte så stor roll känner jag. Har varit fullt koncentrerad och fokuserad på min predikotext så jag har inte unnat mig att skriva något annat än det. Det är som att svälta sig själv.

Den senaste veckan har varit väldigt nostalgisk, både tonårs tiden och släkt historia. När jag och min käraste kom hem från begravningen i onsdags satt vi och pratade i flera timmar om vår tonårstid. Vi pratade musikminnen och händelser som präglat oss. Vi funderade på hur det hade varit om vi träffats under tiden vi var tonåringar. Hade vi lagt märke till varandra? Jag tycker om att se tillbaka för det ger en sån rik bild av vem jag är och vad jag redan åstadkommit. Jag blir varm i hjärtat, får tårar i ögonen och blir tacksam. Jag älskar att lära känna människor genom att höra om deras liv och förflutna. I veckan har jag lärt känna min mormor lite bättre men jag har också fått en liten pärm full med tankar som kommer ge mig en bättre bild av den man hon var gift med, min morfar. Min morfar var predikant. Han var målare och predikant. På den tiden var det få som kunde leva enbart på predikantlönen, därför målade morfar hus också. Jag kan tänka mig att det var ett bra sätt att nå ut till vanliga människor om den tro han bar på.

Jag ska bjuda på några rader ur min skattkammare.
"Du tro, att ditt tvivel och förtvivlan kastat dig från det område, där Guds förlåtelse och nåd och barmhärtighet och trofasthet lyser. Du tror icke längre på dig själv. Sak samma. Tro på Jesus: han kan inte förneka sig själv. Gud har inte förlorat tålamodet med dig. Om du faller varje dag, så vill han hjälpa dig upp varje dag. Du skall uppfyllas av nådens trofeér, och varför skulle icke du bliva sådan? Se, jag är Herren, allt kötts Gud: skulle något vara så underbart att jag icke förmådde det?"

Jag ville nog tänka att det skulle vara rätt ok ändå. Att jag inte skulle sörja eller att jag inte skulle sakna. Kanske var det så att jag egentligen inte ville veta av det just nu. Men det är svårt att bestämma när döden ska slå till. Svårt att värja sig för vad döden gör i våra liv. Samtidigt kan det vara så vackert. Livet har sin gång. Döden hör till livet. Mormor längtade efter att få flytta hem till Jesus. Hon pratade ofta om det och sista månaden tvingade hon oss i familjen att be att hon snart skulle få göra den sista resan. Hon var mätt på att leva.

Min mormor var en riktigt fascinerande kvinna. Hon efterlämnar inte mycket av materiellt värde men det finns en evig skatt som hon efterlämnat. Min mormor var tydligt märkt av livets outgrundliga vägar. Hon har nog inte haft det så lätt när man ser tillbaks på hennes liv. Och ändå har jag svårt att hitta en mer positiv och tacksam människa. Om jag skulle få ärva en liten bit av den inställningen i mitt liv skulle jag vara bland de rikaste på jorden. När mormor åkt in på sjukhus för sista gången sa hon till sköterskan att hon längtade hem. Sköterskan sa "ja det ska vi snart ordna till"... när sköterskan sen fick förklarat för sig att det inte var hem till mormors lägenhet utan hem till Jesus så blev hon ställd, hon hade nog inte stött på det tidigare. Jag är välsignad med mor- och farföräldrar som ända till dödsbädden talat så naturligt om Jesus för människor som inte vet vem Han är. Som på ett så naturligt sätt levt tro så att det märkts. Det var inte så att mormor drevs av en iver att slå bibeln i huvudet på folk. Det var inte så att hon kände sig tvingad att berätta om sin frälsare. Det var självklart för hon levde så nära honom. Det som finns i hjärtat talar munnen... du vet. Så tydligt att det var så och så tydligt blir det då när det inte finns i hjärtat. Det blir så tydligt när kristendomen blir ett åsisktsparti och inte en livsnödvändig verklighet. Det är så tydligt när Jesu ord blir mer slagord än hjärtslag. Så tydligt när det inte är en kultur vi är födda in i utan en tro vi räddats av.

Är det något jag vill eftersträva i det här livet så är det att få vara sån ända in på dödsbädden.

Under samtalet igår blev det tydligt för mig hur skadligt det kan vara att växa upp i ett sammanhang och aldrig få det till att bli ens egna personliga sammanhang. Hur skadligt det är att ta allt för givet samtidigt som man inte unnar det åt sig själv. Man kräver sin rätt men man kan inte ta emot. Det blir till slut en ond cirkel där engagemang och tro är något som krävs av en och som görs på grund av alla förväntningar men som saknar rätt motiv.

Det finns ett samband mellan mottagen och utgiven nåd. Jag tror att det måste bli självupplevt för att det ska få ett innehåll. Vi kan inte teoretisera vad nåden betyder i en människas liv. Det måste upplevas. Det måste tas emot. I ditt liv, du behöver nåden så sjukt mycket.  Så, i´m telling you, nåden är dig given.

Klockan är kvart över elva och jag har redan hunnit med en hel del. Mamma väckte mig genom att spela en cd som en barnkör i stadens missionsförsamling gjort. Ja det var väl fint men kanske inte kvart i nio när jag fått löfte att få sova till nio. Den där kvarten betyder ALLT. Det är många såna där små saker som gör att man när man närmar sig 18 inte orkar bo kvar hemma. Men det är skönt att vara hemma nu. Även om det inte är så mycket vila, det ska bakas 5 tårtor till imorgon och städas, packas. Blir inte så mycket häng med syskonen eftersom de kommer någon gång i natt. Men men det är kul att de kommer. Lillebror har jag ju inte träffat sen nationaldagen förra året. Fast just nu ser jag faktiskt mest fram emot att åka till tågstationen till 19.45 för då kommer min allra käraste hit för att vara med på begravningen imorgon.

Jag har inte skrivit så mycket mer på min predikan sen i lördags. Då liksom i fredags hade jag riktigt bra flyt och kände inspirationen. Nu är det svårt att komma så djupt ned i en text att jag får de där bra tankarna. Det är så mycket ljud och händelser runt omkring här så det är svårt att få något vettigt gjort. Frustration. Men mest är det nog den här tröttheten som kommer av att jag inte får sova tillräckligt. Att det är fullt ös samtidigt som det typ inte finns något att göra. Det är en konstig situation som oftast brukar infinna sig här, framförallt när det är för surt väder för att vara utomhus.

Så ligger jag här igen. I bäddsoffan som är för mjuk för min rygg i det skönt mörka rummet som har aldeless för mycket prylar just nu. Jag samsas med soffbordet jag ärvt efter mormor, på bordet står högar med böcker, scarves, porslin, juldukar och gamla gardiner. Det är en rätt vanlig syn, inte att det är stökigt hos mampap. Men att det står en massa arvegods och väntar på oss barn. Det är fint att kunna ha materiella ting som har ett emotionellt värde eftersom de en gång tillhört en kär släkting. Jag värdesätter sådant väldigt högt.

Den här dagen har innehållit väldigt mycket. Så pass mycket att det är först nu när det är dags att sova som jag upptäcker att jag har förskräckligt ont i huvudet. Jag har träningsvärk i benen, tur att morsan bokat tid för massage imorgon. Trots detta har min dag varit väldigt bra. Prioriterade att umgås över matintag idag. Det blev först lunch med morsan på stan i södertälje. Sen tåg till Sthlm för att kolla in favvobutiken på götgatan(obligatoriskt att åka dit när jag är här hemma) och sedan raskt tillbaks till södertälje igen för att fika med gamla vännerna. Att fika med dem är ofta förenat med mycket känslor. Jag blir påmind om så mycket och det är ofta rätt jobbigt. Det är inte vännerna som gör det jobbigt utan minnena. Vännerna är fina och det är alltid trevligt att träffa dem. Men jag gjorde några rejäla misstag. Bland annat beställde jag in smörgås med kycklingröra. Grymt gott men ooo så mycket laktos. Trots antitabletter blev min mage sur och hämnades genom att låta mig må illa resten av kvällen.

Kul att träffa vännerna dock. Det är sällan vi träffas allihop på det sättet som vi gjorde ikväll, och än mer sällan som jag ger mig tid att sitta ned längre än en timme. Kul att hinna behandla mer än bara det allra senaste om var vi bor och arbetar. Kul att hinna samtala mer om livet och samtidigt jobbigt att inse att livet kan se så olika ut. Det får mig att känna det som att jag vunnit på lotto bara för att jag tagit mig bort och inte återvänt för att bosätta mig där. Jag är så glad att jag flyttat och sett andra städer, lärt känna andra människor.
Ikväll har jag blivit påmind om hur det var att bo här i stan. Hur trångt det var, hur vi begränsade varandra. Inte unnade varann utrymme. Det rivs upp känslor av utanförskap och frustration över att livet inte verkar innehålla mer. Perspektiven är små och livsstilen smal. Jag inser att jag lever ett ufo-liv i jämförelse med många av mina vänner från förr. Bra eller dåligt? Skulle inte byta bort mitt liv för en miljon.

De senaste åren har mina hemma perioder präglats mycket av de äldste i släkten. Nu är det inte många kvar men deras minnen lever vidare. Kom hem till mampap mitt på dagen idag. Vi har åkt långfärdsskidor på barndomens badsjö och pratat minnen. Ikväll har vi gått igenom det som jag ärvt efter Mormor som senast lämnade jordelivet. En sak jag blev väldigt glad över att få var en liten pärm full av predikoutkast från min Morfar. Morfar dog långt innan jag föddes så jag har bara hört historier berättas om honom. Nu har jag hans egna tankar om olika frågor nedskrivna i allfabetik ordning i en pärm. Återkommer med guldklimpar ur den senare. Vi har även hunnit med några magasin ur Farfars diabilds-samling. Jag har velat få tag i bilder från hans trädgård så jag har plockat på mig några sådana och även några sköna barndomsbilder. När dessa är scannade in i datorn kommer jag lägga upp dem här. Jag loooooovar.

Hade middagsbjudning igår och då blev det mycket nostalgi snack och prat om familj, syskon och gammal släkt. Och helt plötsligt blev det jättesent och jag hade världens största diskberg i köket och jag som inte hade hunnit packa än. Min käraste stannade kvar lite extra och diskade eftersom han vet att jag lider av hemsk resfeber och ofta stressar ihjäl mig innan jag ska åka någonstans. I morse när jag vaknade och skulle packa så var det rent i diskhon. Sån underbar känsla. Så fint gjort. Han känner mig så väl.

Jag är av ovan nämnda orsaker väldigt sjukt trött och ska därför avsluta detta lidande genom att lägga ifrån mig min dator släcka läslampan och somna.

Imorgon ska jag hinna med en massa saker. Den såkallade minisemestern i samband med mormors begravning liknar mer hetsochstress-resan. Men det är få saker som är så sköna som att lägga sig på kudden och somna tvärt i ren utmattning över dagens upplevelser. En oslagbar känsla som jag borde satsa på att få känna oftare.