yosofine

Igår jobbade jag friskt med att få in mer kreativitet i ungdomarnas vardag. Det är verkligen lyxigt att en dag i veckan ha ansvar för att det pysslas och målas och att symaskinen används. Jag har just nu världens mest passande jobb. Det är snart ett år sedan jag fick en lapp med info om att tjänsten var ledig och att jag var en påtänkt kandidat. Det var en märklig tid, jag gick och kände mig osynlig i den nya staden och helt plötsligt har någon tänkt på att jag skulle passa på ett jobb som skulle bli ledigt.. Då känns det som att någon annan än jag planerat.

Jag råkar ibland ut för en situation som jag ännu inte riktigt bestämt mig för hur jag ska hantera. Igår blev jag kallad för ett namn som inte är mitt. "Hej Johanna, hur går det?". Ska jag börja det hela med att säga "Hej jag heter Josefin, jo det går bra bla bla bla...". Till situationen hör ju att detta är en person som jag inte känner men som rör sig i de kretsar jag befinner mig i. Det var inte nonchalant och det var nog inte heller så att personen medvetet glömt vad jag heter. Mitt namn har helt enkelt inte satt sig än, och det är ju så ibland. Men hur gör man?

Hade det varit en person som jag vet borde veta vad jag heter så hade jag nog blivit lite mer sur och sagt att jag heter faktiskt Josefin. Men den här personen ville ju vara trevlig och försökte intressera sig för hur det gick för mig. Då känns det knepigt att peta i att personen kanske inte memorerat mitt namn korrekt. Eller? Skulle jag ha sagt ifrån? Man blir aldrig klok på sånt.

Tacksam att Jaktlund ständigt tar upp detta ämne i tidningen Dagen . Det är inte ofta detta ämne hamnar i offentligheten och sällan det drar igång särskilt stora debatter, varför kan man undra. Det kan bli hetska debatter om enheten enligt Ekman eller om dopets innebörd men när det kommer till det faktum att folk på eget initiativ lämnar församlingen. Då är det tyst.

Jag började läsa teologi tack vare den här frågan. Jag visste att det fanns mer i budskapet om Jesus Kristus än ungdomssamling på fredag och innebandy på lördag. Jag förstod att det fanns något viktigare än att inte ha konkurrerande verksamhet i kyrkan. En av dem jag har att tacka för att jag sett att det finns något bakom är min Farfar. Vi hade ofta djupa samtal om väckelse och livet med Jesus. Det jag såg i honom, det engagemang för missionen och människors frälsning. Det var något annat än medlemsraggning. Det var något i hjärtat som rördes vid tanken på hur en människas liv kan bli förvandlat av budskapet om Jesus Kristus. Jag blev inspirerad av att någon kunde leva så av Guds ord att hela texter utan stakning kunde citeras. Det var inte av tvång det var av lust och kärlek som det citerades. Min Farfar levde av ordet på ett väldigt tydligt sätt. Men han var ju en vanlig man, en pensionerad postman. Han var inte någon känd evangelist eller någon teolog. Han var en vanlig kristen, en helt alldeles vanlig väckelsekristen,  en efterföljare präglad av sin tid.

Men det var ett stort glapp mellan det liv jag såg i min Farfar och det jag lärde mig i kyrkan. I kyrkan var det viktigare att vi inte gick ut på puben och dansade, eller att vi var med när ungdomskören skulle sjunga på torget. Där var min närvaro på ungdomssamlingen viktigare än hur det var ställt med min tro, eller hur jag mådde. Ungdomssamlingen handlade ju ändå mest om att fika efteråt och där var det heller aldrig tal om att prata om viktiga frågor. Det var ett socialttryck som gjorde att man höll sig på banan. Men den som halkade lite åt sidan hade helt plötsligt ingenting där att göra längre. Och de som flyttade hemifrån till en annan stad tappade helt plötsligt anledning att gå till någon kyrka. Varför skulle man göra det när man nu äntligen var fri att tänka själv?

Kvinnan som stannat kvar i kyrkan trots allt hade en väldigt viktig poäng i slutet av artikeln. "Kyrkan ska vara en plats där tron kan växa, inte där jag lär mig sjunga eller spela innebandy först och främst". Det är ju just det som verkar vara så svårt. Och en av anledningarna tror jag är att vi tappat den personliga relation till varandra och till Gud. Vi har ärvt en tro och en uppfattning, antingen passar det eller så kan vi gå. Vi har inte ärvt anledningen till tro eller anledningen till varför vi ska leva på ett särskilt sätt. Vi har ärvt livsstilen, kulturen. Att göra tron till min egen innebär att jag växer ur sammanhanget. Det är ingen som vill ta predikan på allvar och bli rörd till tårar på söndagsgudstjänsten, vad ska folk säga och tro då? Till slut blir kyrkan en plats man visar upp sin fina yta på. (Nu är jag väl hård och det vet jag.)

Det är därför det är så viktigt att vi jobbar med att låta församlingen vara en plats där vi gör efterföljare till Jesus. Därför att en efterföljare är självgående. En efterföljare har eget intresse i Jesus Kristus inte på grund av tvång från pastor eller föräldrar utan därför att budskapet träffat rakt in i den personens liv. En efterföljare måste ha en personlig relation, en efterföljare måste själv veta vem det är han/hon följer. Här krävs det att man tänker själv eftersom att den situation man befinner sig i är unik. Det finns ingen mall på hur man lever ut Jesus budskap i din vardag. Det finns ingen mall men det finns föregångare som man kan inspireras av. Människor som låtit sina vanliga liv präglas av Jesus. Det är den vanliga människan som räknas, du behöver inte ha läst teologi för att förstå vad det handlar om. Vem var Jesus? Vad gjorde Han? Vad stod Han för? Vad sa Han att vi skulle göra? Kom igen det är ju på söndagsskolenivå...det kan vi alla. Och skulle nu alla göra det skulle vi nog vara några miljoner till, kanske inte uppskrivna på någon matrikel med iallafall i "livets bok".

Jag har senaste veckan sett två avsnitt ur en dokumentärserie som heter "Att leva med HIV". Det har varit en fruktansvärt skrämmande, äcklig, sorglig och upprörande dokumentär. Framförallt därför att attityden till vad det innebär att ha sjukdomen har förändrats. Programledaren Stephen Fry påstod att statistiken över de som fått positiv diagnos i Storbritannien ökat med hela 400%. Det är inte lite det, samtidigt sades det att det fortfarande var en stor del som gick ovetandes om att de hade sjukdomen. Sedan första fallet upptäcktes på 80-talet har sjukdomen spridit sig runt hela världen och antalet smittade ökar lavinartat.

På nyheterna förra veckan sades det att första fallet där en ungdom blivit smittad av HIV i Örebro upptäckts. Alltså ungdomen har blivit smittad här av någon som bor här. Det är första fallet de kände till. I dokumentären tog de upp exempel på unga som velat bli smittade och därför medvetet haft oskyddat sex.

Det finns en stor, en jättestor, orättvisa med den här sjukdomen. I väst har vi tillgång till de bästa medicinerna, våra läkare är kunniga och vi får hjälp snabbt (om vi testat oss vill säga). Bor du i Syd så får du kanske börja med att gå 3 mil till närmsta sjukhus, betala massa pengar för att bli testad och sedan ska du lägga halva din årslön på ett paket mediciner som kanske räcker (har ingen aning)  men på sin höjd en månad?! Det är ju också i Syd som spridningen är som värst. Finns de som säger att de känner sig lyckligt lottade att de är födda i Väst. Nähe?

Det mest intressanta som väldigt sällan tas upp när man pratar HIV är att det framförallt smittar genom sexuellt umgänge. Numera smittas väldigt få genom blodtransfusion och vi kan hindra att det sprids via födsel (även om den kunskapen framförallt finns i Väst, såklart). Trots att alla vet detta är det väldigt få som tar upp det. Ingen vill ju moralisera numera. Sydafrikas hälsovårdspolitiker har vägrat erkänna kopplingen mellan HIV och AIDS pga att skulle de erkänna kopplingen skulle det innebära att deras sexualmoral hjälper till att sprida sjukdomen. Och ingen vill ju moralisera. När jag var i Etiopien tyckte de män jag pratade med att det var konstigt att jag inte hade minst en tillfällig pojkvän där eftersom jag skulle vara så långt borta från min pojkvän i Sverige. Jag behöver inte vara kristen för att bli upprörd över det där.

Vad är kärlek, vad är sex, vad är intimitet? Vad är liv, hälsa och ålderdom? Västerländsk lyx?

Nu kanske du undrar varför jag skriver om det här. Jo därför att det handlar om min omvärld. Det här är en verklighet för väldigt många miljoner människor. Det här är en medmänsklig fråga. Det finns kvinnor som blir våldtagna och blir smittade, som har sexuellt umgänge med sin man och blir smittade (eftersom han måste ha minst 2 älskarinnor). Det finns massa barn som fått smittan vid födsel och som är dömda till korta liv. Det är en kvinnosaksfråga. En moralisk fråga. En samhällsfråga. En jämställdhetsfråga. En globalutvecklingsfråga. En rättvisefråga. Kanske din fråga?

Såna här dagar känns knappt som att de räknas för jag har verkligen inte gjort bestående avtryck i världen idag. Det blev sen morgon och lång frukost. Sen hade jag och min Käreste lite musiktävling med vår nya leksak. Vi är båda nyblivna spotify-användare. Jag trodde inte jag skulle vara den som var den men det är ju kul. Du kanske känner lite att hm undrar egentligen hur Blondie låter? Eller å vad jag är sugen på att lyssna på lite blues. På ingen tid får man upp vilken artist på en gång och det är bara att börja lyssna.

Så vi hade musiktävling. Vilket innebar att jag spelade upp en låt med en artist och så fick K börja gissa. Det övergick ganska fort till att K letade låtar och artister som jag skulle gissa på. Vet inte om han blev lite opeppad på att jag tog en halvsvår första låt?! Hur som helst så kunde jag svaret på alla utom sista som jag ju egentligen visste. Men jag har inte riktigt lagt alla grunge band på hjärnan även om jag har hört mkt från dem. Jag växte ändå upp i ett samhälle som var väldigt präglat av den musiken. Det var sorg på mitt högstadie när Curt Cubain dog. Dagen då han dog minns jag det var kuslig stämning i skolan. Elever grät och det var liksom känslan av att något hemskt har hänt. I flera veckor satt alla med rutiga flanellskjortor i uppehållsrummet och lyssnade på Nirvana. Det var en upplevelse jag sent ska glömma. Men ändå kom jag inte på namnet som man ju såklart ska kunna. Pearl Jam. Jaja jag kan bjuda på den, de andra tog jag ju på första försöket ändå.

Ok har jag gjort något vettigt då? Ja 4 saker känns värda att nämna. Tar dem i tidsordning.
1. Jag köpte en finklänning 2min innan stängning eftersom K godkänt denna. Du som läst mig ett tag vet att han är den som har känsla för vad det är jag passar i och kommer att använda. Han kan se sånt och han vet vad jag brukar ha och trivas i. Väldigt olikt mig att köpa finklänningar sådär. Men med tanke på hur mycket tid och ångest jag kan lägga på att försöka hitta något lämpligt till bröllop och fester så känns det som att jag ska passa på när jag väl hittar något som är fint och som dessutom är på rea. 

2. Vi köpte på gammaldags vis genom nummerlapp vid charken på matbutiken. Det blev 400g lax och 100g salami. Det känns speciellt när maten man handlar förpackas i papper och får egen etikett. Det är speciellt när det skurits ut efter mina önskemål. Det blev dessutom billigare än om jag skulle köpt det vakumförpackat så det fanns ju inga som helst anledningar till att inte få lyxa till lite.

3. Möte på stan. När vi handlat klart ser vi ansikten som vi känner igen. Det blir en kort paus i tillvaron och vi småpratar lite. De är sjukt trevliga så tiden går iförsig rätt fort. Det är så trevligt med dessa små pratpauser i livet. Sen vi kom hit har jag känt en sorg över att inte kunna småprata med folk på stan. Det är så fruktansvärt sällan man råkar springa på någon man känner i den här stan. Förstår inte vad det beror på? Kanske att det är flera "gågator" eller att folk inte e på stan här. I Umeå var man jämt på stan och det var ju mer regel än undantag att man skulle träffa på någon. Inte sällan slutade det med ett spontanhäng. Åh vad jag saknar det där. Hoppas det kan bli mer sånt här, jag ska göra mitt bästa för att ta tillfällena som bjuds. Hur som fördelar vägs mot nackdelar hela tiden när man flyttat så mycket. Ska försöka sluta med det. Jag är sjukt tacksam över var jag befinner mig och får jag säga för att ha bott här i ett år känner vi förvånansvärt mycket folk redan.

4. Ikväll avslutades en 3 månaders kärleksrelation (eller var det beroende?) av Arkiv X första säsongen. Vi har tagit småpauser lite här och där när K varit hos mig. Vi har vissa gånger sett flera avsnitt efter varann och nästan frossat i oss Arkiv X. Men sen har det gått perioder som den sista tiden då vi har sugit på ett avsnitt åt gången. Jag tycker det är så läskigt. Jag ligger under filten och vågar inte alltid se. Jag blir arg när de gör de läskiga scenerna alldeless för långa. Men sen när man överlevt det där läskiga så njuter man över att man vågat ta sig igenom skräcken ännu en gång. Nu måste jag be min kära vän o kollega att ge mig säsong två. 


Ok så nu när man ser tillbaks på dagen så finns det ju faktiskt en hel del fina guldklimpar. De kommer kanske inte in i någon historiebok men de har ett eget värde. Kanske ska jag föröka börja jobba på att allt inte måste vara så sjukt viktigt hela tiden.

Det är dumt att döma en person endast genom att se på henne eller träffa henne några gånger. Inte ens efter några månader kan man helt säga att man vet hur hon är. Sånt tar tid.

bildens ursprung

En människa är som en rysk docka. Hon består av många olika delar, kapitel, roller, karaktärer. Att bli vuxen tror jag handlar om att lära känna sina olika roller, att lära sig få balans mellan de olika sidor som man har. Att vara mogen är att känna igen när en sida tar överhand vid svaga tillfällen. Att mogna är att erkänna de olika sidor man har och ta hand om dem. Vårda dem ömt. Även de dåliga sidorna. Alla har dem.

Ungefär 4 år efter att jag slutat gymnasiet upplevde jag att jag blivit trängd in i ett hörn. Jag var fast i en roll och en sida av mig som inte visade min helhet. Jag var fast i en omgivning som inte såg helheten. Jag hittade ingen utväg och till en början löste jag det enbart genom att isolera mig. Jag blev sårad av människors ensidiga kunskap om mig. Jag blev förolämpad av deras förutfattade meningar. Så det fanns ingen annan utväg än att utsätta mig för så lite sådan kontakt som möjligt. Sista tiden jobbade jag mest. Jag var på flykt och utsatte mig för en del saker jag borde varit vis nog för att avstå. Men av någon gudasänd anledning bestämde jag mig för att flytta till en stad jag inte hade särskilt mkt relation till överhuvudtaget. Jag flyttade långt bort till ett för mig ökenland.

På den nya platsen började jag om med människor som inte visste vad jag gjorde förra sommaren. Ingen visste något och jag fick därför själv återge dem ur mitt perspektiv. Jag fick med egna ord berätta och fick på det sättet en chans att ge mig själv tillbaks. Jag fick en plats att lära känna mig själv på. Att läka. Jag behövde det, jag behövde gråta väldigt mycket. Jag behövde omformulera vem jag var, vem som älskade mig, vad som betydde något i mitt liv. Jag var tvungen att på ett sätt börja om från början. Tro mig det var det värsta jag gått igenom. Men det var också det bästa och det viktigaste hittills i mitt liv. Jag fick en ny chans att ta emot kärlek, bli bekräftad för den jag var och inte det jag varit. Jag är tacksam för de åren för de har gjort mig till den jag är idag. Jag är fortfarande samma person som innan första flytten. Men långtifrån bara den personen. Jag har mognat och djupnat. Jag har blivit vän med sidor i mitt liv och jag har lärt känna andra. Jag har dessutom fått vänner för livet, vänner som har följt med under den här processen på ett ärligt och naket sätt stått bredvid och delat sorg och smärta men även lycka.

Jag vet inte hur många flyttar en person behöver för att bli hel eller mogen, eller om man ens behöver någon. Men jag behövde dem. Jag flyttade igen för 1.5 år sedan från läkedomens öken till en ny plats. Den nya platsen skulle jag vilja kalla plattformen. Jag är fortfarande inte klar men jag har nu möjligheten att utforska mig själv och mina egenskaper på ett nytt sätt. Inte genom drömmar och bearbetning utan genom arbete och reflektion. Det är otroligt stärkande. De erfarenheter jag har bakom mig är en styrka som jag använder på många olika sätt. Den här bloggsidan är ett sätt. Här får jag fortfarande äga ordet, det här är min syn på saker. Här är min nya fristad där jag får formulera och uttrycka mig.

På konditoriet avhandlade vi det senaste i debatten om Ekman och enheten. K. hade nu sett filmerna och läst bloggarna och kunde analysera debatten utifrån det.

K. berättade att han tagit upp det här med att läsa Bibeln och likt mig för ett tag sedan känt att Evangelierna kändes extra relevanta just nu. Och så stannar han upp som han brukar göra. Spänner ögonen i mig och säger, vet du jag har tänkt på en sak. "Att vara kristen handlar ju om Jesus. Men hur ofta hör vi Hans namn i alla debatter och i samtal vi har med våra vänner?"

Det är så sjukt sant. Vi diskuterar moral, historia, tradition och liturgi men hur ofta pratar vi om Jesus?  What would Jesus say liksom? På väg hem från jobbet fick jag sen den här sången på hjärnan och jag kunde knappt hålla tillbaks tårarna.

Den här veckan har än så länge dominerats av två saker. Disk disk disk disk disk och möten möten möten. Ska snart springa iväg på ett för ett gudstjänstkoncept jag är med på. Imorgon har jag än så länge tre möten inplanerade varav ett är viktigt eftersom det kommer avgöra hur min vår kommer se ut i arbetsbelastning. Känns väldigt spännande.

Disken känns dock inte så spännande. Det är en del "left overs" från helgen men det mesta har jag orsakat själv genom lathet och en gnutta rörelseförbud efter viss tid. Jag lovar att ta hand om det idag.

Jag får ofta frågor och hamnar i diskussioner om huruvida man bör lägga sitt driv och sin längtan i en existerande församling eller om man ska lämna dessa och istället starta något nytt. Jag anser att det inte bör finnas någon motsatsrelation dem emellan. För båda behövs, men det som framförallt behövs är levande gemenskaper och församlingar. Det som behövs är enskilda människor som aktivt lever ut sin tro och samtidigt finns mitt i samhället där alla andra är. Jag är trött på att kyrkan ska vara en motsatskultur, något avståndstagande som bara gör de kristna mer alienerade.

Jag har själv under flera år levt med tanken och drömmen att förändra det gamla inifrån. Men så möter jag, "vem gav dig rätten till den åsikten?" "hur väl känner du oss för att komma och kritisera?".  Nu har jag kanske inte fått sådana kommentarer rakt i fejjan men inte långt ifrån. Och det handlar inte om att jag känner mig nedslagen. Men jag kände nog att de har rätt på sätt och vis. Eller så är det att jag inte trodde nog på mig själv. Men vem har egentligen rätt att komma till ett sammanhang och försöka förändra? Vem har rätt att tvinga fram något som folk inte är mogna för eller villiga till? Blir inte risken att det är mina idéer som krampaktigt ska fram och min stolthet som kommer på skam om det blir fel? Jag är inte ute efter att stoltsera med mina ideér. Jag är inte ute efter att bli en ny megastjärna på frikyrkohimlen. Jag vill bara leva ett enkelt liv i en gemenskap som aktivt tar ställning för sin tro.

Till slut kände jag mig trött. Jag orkade inte stångas mot medelåldersmän (sorry men det är ofta just dem som sitter ivägen). Jag orkade inte vara den unga tjejen från ingenstans som skulle diskutera och ifrågasätta. Jag ville bara gå vidare.

Så det är det jag har gjort. Jag drömmer fortfarande om ett uppvaknande i de etablerade församlingarna. Men jag tror att Gud kommer ta hand om det när tiden är mogen. Men tills dess vill jag leva och arbeta i ett sammanhang som är präglat av livet med Kristus. Som andas Jesu moral och som ständigt söker sig ut för att berätta för andra om vilken Gud vi har.

Jag kom fram till den här slutsatsen sist när vi diskuterade hemma hos mampap. Om det tar 20 år för några personer att stånga sig till en förändring i sin församling. Om dessa personer i 20 år har ägnat sin tid och sitt engagemang på att förändra församlingen. Hur många människor har då inte gått miste om att få evangeliet berättat för sig? Hur många generationer ska vi gå miste om innan vi inser att vi inte har hur mycket tid som helst på oss?

Jag vet inte om jag berättat det förr, det kanske inte kommer som en överaskning. Men jag är ett missionärsbarn. Mina föräldrar träffades när de var för sig var ute på uppdrag i ett land långt borta. De förlovade sig på ett hotell i Addis Ababa på 70-talet. Morsan hade sjukt snygga brillor och kort hår. Pappa var spinkig men charmig.

De delar ett engagemang för människor och för utvecklingsfrågor. Pappa har sedan jag varit liten präntat in i mig hur man ska jobba med människor. Hur man ger folk en ärlig chans. Det gör man bland annat genom att låta folk arbeta för sin lön istället för att bara ge allmosor. Arbetar man får man rätt inställning till hur man får tag på pengar och hur man kan påverka sin egen situation. Det är något som är djupt inrotat i mig.

En annan sak som jag fått med mig hemifrån är att se människor, bry mig om. I den församling som jag växte upp i var det ett hemskt klimat. Församlingen var uppdelad i olika familjer och beroende på hur länge man varit medlem eller hur många generationer från samma familj som fanns representerad så hade man olika status. Att komma som ny eller vara lite annorlunda var inget som belönades. Det tog flera år innan någon hälsade på mamma och det gjorde de tack vare att hon just förlovat sig med pappa som var medlem sedan länge i församlingen. Deras erfarenheter har gjort att de har sett till att vi barn rört oss utanför detta sammanhang. Hur det har påverkat mig ska jag skriva om sedan.

Nu tänkte jag berätta om tre nya kategorier som lagts till min blogg. 1. Yosofines vardag: min oerhört intressanta tillvaro kommer ibland dokumenteras här. 2. Yosofines omvärld: här är det min erfarenhet som missionärsbarn, mitt engagemang för utvecklingsfrågor och rättvis handel som kommer dominera. 3. Yosofines betraktelser: ett par gånger i månaden kommer jag posta en betraktelse, en karamell att suga lite extra på.

På så vis kommer jag känna mig lite mer strukturerad. Jag har dessutom några fler ämnen att bita i vilket känns som en lagom utmaning så här i mitten av januari.

Som jag skrev tidigare så tror jag att relationer över samfundsgränser är nyttigt för oss troende därför att det hjälper oss att växa i vår egen tro. Det här är kanske ett postmodernistiskt sätt att se på saken men jag är ju barn av min tid precis som andra är barn av andra tider. Så länge vi vet om vad vi är präglade av så tror jag att vi kan hålla en balans. Det är när vi vägrar inse att vi kanske inte har helt rätt eller är påverkade negativt av något som vi börjar komma snett menar jag. Men att vi är påverkade av olika tider och olika händelser ser jag som något positivt, det hjälper oss även i församlingen att se frågor från olika håll. Frågan är bara om det finns utrymme för sådana samtal i församlingarna bara?

Men jag ville även poängtera att den enhet som jag tror på är en enhet genom relationer. Det är inte en strukturell enhet där församlingarna ska underordna sig varanadra. Det är en enhet där vi erkänner våra trossyskon men fortsätter att verka på det sätt vår tradition har gjort sen tidigare. Enhet behöver inte betyda enhetlig eller likriktad. Återigen så är det kanske postmodernismen som spökar men jag tror faktiskt att vi kan rymmas under samma huvud.

Jag ser kristenheten som en kropp. Huvudet är Kristus och vi är alla lemmar i kroppen. Vi har alla olika form och funktion, det är därför kroppen är en sån bra liknelse. Händerna ska inte göra samma sak som lungorna och hjärtat gör en helt egen grej medan benen och fötterna kanske kan samarbeta lite bättre emellanåt. I denna kropp är det huvudet som bestämmer och resten får glatt följa med. Att definiera vilka samfund eller församlingar som finns representerade känns svårt. Jag vill inte göra det, men om Huvudet/Kristus bestämmer i församlingen och det märks så kanske det är en bra indikation?!

Ok jag vet att jag skrivit att jag slutat hoppa in i debatter, och jag vet inte om detta är att hoppa in. Men jag ville skriva hur jag tänker kring det här med enheten i Kristus.

Jag försöker att inte läsa för mycket av alla debattinlägg och sådant eftersom jag bara i onödan blir så upprörd eller ledsen. Däremot finns det några bloggar jag har koll på eftersom de ofta ger mig ny inspiration och vägledning i mina egna funderingar. Jaktlund har lagt upp en intervju med U Ekman som på ett ganska öppet vis förklarar hur han tänker kring frågan. Jonas M har även han lämnat inlägg om debatten och framför en del viktiga frågor angående vilken typ av enhet det är frågan om.

Jag har nog välsignats med en väldigt generös syn på den kristna familjen. Trots att jag är uppvuxen i en församling där man ansåg att det bara var vi som hade sanningen. Trots att jag är uppvuxen med att tänka att de som är döpta i Svenska Kyrkan abolut inte är kristna eftersom de praktiserar annat dop. Trots detta så har jag även erfarenhet av att i unga år få dela min tro med människor från andra traditioner. Som ung tonåring skickade mina föräldrar mig på läger eftersom de ansåg det viktigt att jag kom utanför mitt sammanhang och lärde känna människor på egen hand. Det var framförallt ett läger som präglat mig väldigt mycket. Det heter Team Evangelisation och bestod då av ett stort läger med flera hundra deltagande som alla var indelade i olika grupper. Man kunde välja vilken prägel gruppen skulle ha, om man ville spela teater, musik eller ha en vanlig grupp. Sedan bestod lägret av att bygga gemenskap i gruppen för att sedan dela det kristna budskapet i en särskild stad. För varje läger flyttade man till ny stad och det var tydligt att alla församlingar i staden skulle finnas med i arbetet. Det var redan i själva konceptet nödvändigt att det fanns en gemenskap över samfundsgränserna. Detta gjorde att det var alla möjliga kristna som deltog i lägret. Jag som pingstvän kunde därför råka bli vän med en tjej från Svenska Kyrkan. Mötena på lägret var sedan präglat av de olika församlingarnas medverkan vilket skapade intressant mångfald. Alla samlades kring en sak, att göra Kristus känd och efterföljd på ett eller annat sätt.

När jag blev äldre och ville fortsätta studera teologi blev första valet PTS främst eftersom jag kände vänner som gick där och hade naturliga kontakter till lärare. Men efter ett år orkade jag inte längre. Jag blev "bråkstaken" eftersom jag hela tiden ifrågasatte den trångsynthet som fanns i eleverna. Jag hade ju för längesedan insett att det fanns kristna (sk. efterföljare) även i andra samfund och kunde för allt i världen inte sitta tyst när andra påstod något annat. Jag mådde dåligt av hur trångt det blev och jag kände enorm press på mig själv. Kanske var jag omogen sammanhanget, kanske hade jag vuxit ur det? Det gick inte att fortsätta mina studier.

Så efter ett års uppehåll flyttade jag till Umeå och började läsa på Universitetet. Det är nog det bästa jag gjort i mitt liv. Nu var jag tvungen att på allvar ifrågasätta den teologi jag själv hade. Vad är det jag tror på och vilka konsekvenser får det för de relationer jag har med klasskompisarna? På vilket sätt kan man ha gemenskap när man inte delar grundläggande värderingar? Men framförallt så präglades tiden av en förundran över hur min egen tro fördjupades och berikades av diskussioner med troende från andra traditioner. Jag upptäckte vilken värme och vilket djup som fanns i den  Lutherska traditionen. Efter mina år på Universitetet har min tro fördjupats och stärkts och jag tror att jag blivit lite visare.

Det jag framförallt vill lyfta upp är att relationer till människor påverkar på gott och ont. Jag är medveten att det är lättare att ändra ståndpunkt när ens bästis, maka/make eller ens barn har annan åsikt i en fråga. Men så har ju även historien visat oss att det kanske ibland varit positivt att vi så lätt ändrar oss när vi hamnar i relation med en oliktänkare. Hur som helst så tror jag att det är berikande och nyttigt att våga möta och bli vän med en person av en annan åsikt. Inte för att vi har en person vi kan omvända utan för att vi kan få en annan synvinkel på en fråga. Jag tror det är oerhört viktigt att vi tillåter olikheterna. Och att vi tillåter oss att tänka olika men ändå kunna ha en gemenskap. Det krävs lite mod och det krävs att vi tänkt igenom vår egen tro eftersom vi annars i relationen lätt känner oss hotade och ifrågasatta. Men du vinner övertygelse i din tro och stolhet över att du vet vad du tror på. När vi äger denna stolthet är det inte heller problematiskt att prata om den i andra sammanhang som i skolan eller på jobbet. Eftersom jag är van att bli ifrågasatt kan jag ta kluriga frågor. 

Jag vill inte äga en sanning men jag vill leva ut den version jag tror på. Jag vill inte lova att jag alltid kommer tycka likadant, jag tror att jag som människa hela tiden är på väg. Det finns bara en tid och en plats där alla frågor kommer få sina svar och det är efter jordelivets dagar.

Låt mig berätta om en artist som förgyllt mitt liv i kanske 5 år hitills. Jag minns inte när eller vem som introducerade henne i mitt liv men antagligen var det min Käreste eftersom han kan allt och vet allt om musik och därför kan ge bra tips på artister att kolla upp.

Iallafall så minns jag första gången jag hörde hennes röst strömma ut från högtalarna. Jag minns att det kändes som att mitt liv äntligen fått ett soundtrack. Sen dess har hennes musik med jämna mellanrum spelats hemma och i lurarna på diverse musikspelare. Och det fina är att man aldrig tröttnar. Hon spelar musik som jag tror få skulle ha svårt för. Vilken person som helst måste tycka att det är åtminstone ok att lyssna på. Tror knappast att det finns dem som passionerat ogillar henne.

Höjdpunkten på vår relation var när jag fyllde 25 och råkade vara i Sthlm samtidigt som hon skulle spela på södra teatern. Klart jag fixade sällskap och köpte biljett i sista sekund. Det var en konsert som jag inte ville skulle ta slut. Sällan det händer. Jag brukar kunna bli less efter ca 5 låtar och hellre vilja sätta mig längre bak så man kan prata samtidigt. Men nu satt jag ett par rader från scen och bara njöt.

Man blir lätt förvirrad när man hör denna artist prata eftersom hennes sångröst är väldigt mycket mörkare än hennes pratröst. Hennes låtar spelas en hel del på tv som bakgrundsmusik. Har du listat ut än? Japp, hon heter Rosie Thomas! Bjuder på en favorittext från hennes album "If songs could be held" från 2005.

Läste just Rikards blogginlägg  och kände ett sting i hjärtat. Jag saknar faktiskt församlingsgemenskapen. Men inte den där söndagförmiddagsgemenskapen som består i att hälsa på folk genom att skaka hand och sedan åka hem till söndagsmiddagen. Jag saknar att ha en gemenskap med människor i olika åldrar. En gemenskap som sträcker sig över alla dagar i veckan, där livet delas. Jag saknar att ha någon annan människas barn i knät som på grund av gemenskapen känner sig lika trygg i mitt knä som i mammas. Jag saknar att ha någon äldre att samtala med om viktiga frågor i livet. Jag saknar att känna mig så hemma hos någon annan att jag kan duka fram eftersom jag vet var allt står. Jag saknar att ha en gemenskap att relatera till, att tillhöra.

Men jag är trött på att söka sådan gemenskap och bli beskviken gång på gång på grund av att verksamheten blivit viktigare än gemenskapen. Jag struntar i verksamheten den är perifer i sammanhanget. Mendet jag tror är livsviktigt för människor är de här nära relationerna. För där har man tid att vara sig själv, helt ärlig utan skyddsmask.

Är att ge bort presenter. Sedan vi för några år sedan i familjen bestämde oss för att hoppa av julklappshysterin har jag istället börjat tillverka julklappar varje år. Klart det finns undantag, men det mesta som ges bort kommer ur min egen produktion. Här kommer några smakprov.

Nu när solen skiner och gräset är grönt känns vinterkylan och frostblommor som något väldigt avlägset. Men det var trots allt bara 2 veckor sedan.
Nyår firade jag och min pojkvän i Uppsala med hans bröder. Det var trevligt och väldigt kallt. Jag älskar glitter och när naturen bjuder på frostlandskap sjunger mitt hjärta alldeless extra.

För någon vecka sedan fick jag ett kedjebrev med kristna förtecken. Jag skulle skicka vidare en bön som var skriven av Sankta Theresa som är  "känd som Helgonet för de Små Sätten, betydande att genom att göra små ting i livet väl och med stor kärlek. Hon representeras av rosor." Om jag gjorde detta skulle något hända den 4e dagen, och jag skulle "MÄRKA" vad det var som skulle hända.

"Må alla som får Detta budskap vara välsignade. Theresas Bön kan inte raderas"!!?? (Vad händer då? Om jag skulle radera mailet? Jag skulle också komma ihåg att göra en liten önskan innan jag läste bönen. Sen skulle jag läsa bönen och på fjärde dagen skulle något hända. Åh magiskt! Tänk det är nästan som att läsa horoskop och få reda på "sanningen" om vad som kommer hända framöver. För bara om jag tror riktigt mycket på detta så kommer det att ske. Det vet man ju från söndagsskolan att tron kan flytta berg...

Är det någon mer än mig som blir illamående av att den kristna tron så lätt blir till lite hokus pokus? "Med de rätta tankarna och om vi bara tror och ber extra mycket så kommer det hända". Att så mycket av livet handlar om det osynliga.

Jag tror inte det är så. Jag tror att den kristna tron framförallt påverkar den synliga delen av livet. Jag tror att jag kan förändras och jag tror att jag kan vara med och förändra världen. Men det sker inte enbart genom bön eller min förmåga att tro det. Det sker genom att jag gör något. Bön och arbete är ett urgammalt koncept på hur man kan leva ut det kristna livet. Jag tror verkligen på att bön kan förändra och att den är livsviktig. Men jag tror inte att bönen fungerar som magisk formel.

Vill avsluta med ett citat från en bok som påverkat mig mycket och som under min tonår var en räddning. "Det är stor villfarelse att tro det våra bestämda bönetimmar måste på något sätt vara olika andra timmar; vi äro nämligen lika skyldiga att fasthålla vid Gud medan vårt arbete pågår som under adaktsövningarna." (S.32 "Om övning i att leva nära Gud" Samtal och brev av Broder Lorens)

Det känns så orättvist ibland. Jag har vissa personer som jag inspireras extra mycket av. Jag gillar Nina Persson jag tycker hon verkar vara en harmonisk människa. Hon lyckas förmedla en känsla som sprider lugn i kroppen på mig. Och samtidigt så kittlar det i fötterna för jag blir så peppad på att göra något. Jag vill också vara i New York och smyga omkring på gatorna eller ha en tegelstensvägg med upphängda ljussligor som enda dekoration. Men det är något jag stör mig så fruktansvärt på när jag ser på bilder på mina inspirationskällor. Det verkar som att de kan förändra frisyr över en natt. I en artikel har hon page och i ett nummer i en annan tidning har hon sedan helt plötsligt långt hår. Hur kommer det sig?

Självklart är det så att dessa bilder och artiklar inte skildrar personens vardag utan bilderna är tagna en dag men sedan kan det publiceras långt senare. Det fattar ju vem som helst. Men känslan som skapas när bilder visas på personer så tätt inpå är att deras hår växer fortare än vanligt folks.

Jag lever ju hela tiden med mig själv och tvingas genomlida förändring långsamt. Ibland önskar jag att jag kunde bläddra i en tidning och på de olika sidorna läsa om mig och min förändring. Men med distans och med andra ögon. Jag tror att jag skulle verka mycket mer intressant för mig själv om jag gjorde så. Därför att jag inte var påverkad av all bakgrundsinfo som jag bär med mig när jag ser mig själv i spegeln. Den där tröjjan är ju 4 år gammal och topparna är slitna. Jag har inte smort in ansiktet som jag borde och jag tog en alldeless för lång sovmorgon idag. Allt sånt vet ju ingen annan men jag vet det och det räcker. Jag borde kanske anställa någon att skriva om mig så att jag kunde läsa om mig själv ur ett annat perspektiv. Kanske kunde domen bli lite mildare då...

Vad är det som gör att jag så fort jag ska börja plugga känner stress över allt jag inte gör just nu? När jag sitter med ett arbete som jag borde varit klar med för 1 år sedan och känner stress över de andra arbetena som måste in. Jag kan ju inte göra mer än ett arbete i taget och ändå ska svetten rinna och magen sura för att jag har annat som är ogjort. Jag blir tokig.

Skönt att tänka på är iallafall att jag har flera dagar i veckan ett tag framöver som jag inte har annat att göra än att försöka bli klar med dessa arbeten. När de är klara kan jag lägga alla års studier bakom mig. Det är nog just nu det enda som får mig att öppna boken och färdigställa läsrapporten.

Sov riktigt illa inatt. Stormen där ute kunde inte lugna ned sig så jag kunde sjunka in i sömnen utan det ven, knakade i väggarna och smattrade mot rutorna. Och något hade jag ätit så att magen blev helt uppsvullen och bitsk. Sen finns det perioder då jag känner att jag inte äger min egen tid utan det känns som andra människors krav eller förväntningar på mig tar allt som är mitt. Jag har ingen chans att bestämma själv utan jag måste försöka leva upp till alla förväntningar. Förväntningar som inte är realistiska för fem öre. Förväntningar som nog ingen heller har eftersom folk ofta är för upptagna med sitt. Jaja.

Om någon vill veta vad jag gör så sitter jag iallafall i köket framför datorn och skriver klart arbete.

Vinden viner och tar tag i husknuten som omger mitt hem. Jag ligger i soffan under en filt, i lampans sken och ser på film. Jag kom hem 03.00 imorse från jobbet. Det var en lugn kväll men så där härlig som man drömmer om att lördagkvällar ska vara på ett Café.

Marie Antoinette gästar mig ikväll, jag drömmer mig bort i pastellfärgade bakverk och underbara kreationer. Blir så där lagom poetisk och tänker att det vore härligt att någon gång ibland få ha det sådär.

Idag har  pappa lärt sig chatta på msn och mamma har lärt sig göra smileys. Utvecklingen går framåt!

Jag är storasyster. Jag har två bröder som är födda 5 och 8 år efter att jag föddes. De är mina hjärtevänner. Det finns få saker som kan få hjärtat att ömma så som dessa gossar. Det ömmar på ett särskilt sätt. Jag har en storebror också, men han är ju äldre än mig och han har ju varit med ett tag. Men mina småbröder de har ju flera år att ta igen av livserfarenhet. Även om de ibland verkar ha varit med om mer än både mig och storebror sammantaget. Men det ömmar också för att jag fått vara med hela deras uppväxt, jag har följt dem på nära håll från det att de föddes till att de blev vuxna människor. Jag har varit barnvakt, ungdomsledare och vägledare. Jag har fått gå in och ta samtal när mampap inte klarat det. Jag har varit en liten extramorsa och det är kanske det som ömmar. Extramorsanhjärtat. Men de har också blivit goda vänner som alltid finns kvar vi delar mer än gemensamma intressen...vi delar familj och det gör oss till vänner för livet.

Lillebror som är 5 år yngre har varit i Sydafrika på studieutbyte sen i somras. Nu bor ju han i Malmö så det är ju inte så ofta vi hinner ses ändå. Men den här tiden känns helt fruktansvärt lång. Som en lång väntan på att han kommer hem och berättar om allt kul han varit med om. Vi delar kreativiteten ihop. När jag upptäckte vilka gåvor som låg vilande i honom så var jag snabbt framme och uppmuntrade, köpte material och visade inspirationskällor. Jag hade ju fått leta efter allt sånt själv utan den hjälpen. Förutom när jag skulle sy eftersom morsan e grym på att sy själv. Men allt annat vad det gäller det kreativa så var jag lost. Så vi fick en speciell relation tack vare att vi delade detta. Även om han hämtar inspiration från andra håll än mig idag.

Imorgon kommer han äntligen hem igen. Det känns så fantastiskt och det pirrar i hela kroppen. Trots att han landar på Landvetter och åker direkt hem till Malmö. Men jag får lägga in ett besök i min kalender. Nu är det ju iallafall möjligt.

Avslutar inlägget med en bild som min lillebror gjort.
 

Dagar som dessa då man ska börja jobba kl.17.00 är det svårt att inte känna sig stressad under dagen. Vad ska jag hinna hitta på innan jag ska till jobbet? Jag kan inte göra något för ansträngande eftersom jag ska jobba till ca 02.00 ikväll. Det blir ofta en ganska seg dag där jag huvudsakligen, lagar mat, dricker kaffe och diskar. Ganska tråkigt men samtidigt skönt att slippa göra för mycket. Idag har jag dock känt att jag velat göra mer, jag vill vara mer kreativ men det känns inte som jag hinner börja med något innan jag måste avsluta för att åka till jobbet. Full av inspiration men för lite utlopp.

När jag har såna dagar och jag håller på att sprängas av alla känslor och inspiration brukar jag ta en sväng om. Jag skakar loss till sköna toner. Idag blev det till Gwen Stefanis "rich girl". Svårt att inte få utlopp för dansglädje och ännu svårare att inte bli ännu mer inspirerad. Hon e ju grym. Här är bildbevis.

De senaste dagarnas ledord har varit balans. Och nu under morgonen blev jag på nytt påmind om vilken instängdhet som präglar sammanhang som inte har balans mellan de olika ämnen livet är präglade av. Som inte har landat i sin identitet utan hela tiden söker sig vidare när den senaste flugan blivit uttjatad.

Jag har slutat följa teologiska diskussioner för jag orkar inte. Tiden räcker inte till för det och jag känner mig så instängd. Ibland kan jag inte ens läsa en kristen dagstidning utan att få krupp. Världen är så liten och så innehållslös även om man försöker fylla den med massa nyheter. I en teologisk diskussion kan man sitta och vända på ett ord och tycka att skillnaden mellan tolkningarna är milsvida. I ett annat hörn försöker man bortse från olikheterna på grund av de små likheter som finns eftersom man eftersöker enhet. Det fattiga innehållet gör oss trendkänsliga. Ena sekunden söker vi stillhet på ett slott i östergötland andra sekunden ska vi hitta inspiration i anabaptismen. Ena sekunden ska vi sjunga amerikanska lovsånger den andra sånger från Taizé. Vi diskuterar ämnen och dess innehåll tills vi glupskt går vidare till nästa ämne. Vi konsumerar åsikter och trender som andra konsumerar skor. Och ingen märker hur lätt vi vänder vid varje vindkast.

Jag orkar inte följa med i den trendkänsliga kristna världen. Jag hoppade av det tåget. För det blev för ytligt. Jag har insett hur viktigt det är att ha en balans mellan teologi och liv. Teologi är inte värt något om det inte omsätts i handling anser jag. Bibeln är inte i första hand ett diskussionsunderlag. Det är föda för livet ( och jag vet att det är en uttjatad bild, men den e så sann). För att du ska bli hungrig på Bibel måste du göra dig av med de extrakilon du lagt på dig av all förtäring. Det måste finnas lika av intag och uttag. Man bantar inte Bibel och det är heller inget du kan motionera bort. Det handlar om att leva det, omsätta teori till praktik. Tror du verkligen på det du tror på? I så fall låt det märkas i din livsstil! Och vet du inte vad du tror på så ta reda på det och skyll inte på någon annan, det är ditt ansvar.

Hur får man då balans? Jag vet inte, men jag försöker fylla mitt liv med mer än bara en sak. Jag är inte bara flickvän, student, personal på ett Café, syster, kompis, klädskapare, konstnär. Jag håller på och landar i att min identitet ligger i något annat än just det som jag håller på med. Jag är inte det jag gör. Men det jag gör säger förhoppningsvis något om den jag är.

Ikväll hade jag ett efterlängtat samtal i mitt kök. Av olika anledningar så blir det sällan jag har besök hemma hos mig. En del av mig har fått ligga i vila sen jag flyttade hit. Men ibland måste man göra undantag. Ikväll var ett sådant. Vi brukar ju träffas ute någonstans en gång i veckan men denna gången var det bara jag och min "granne" och en vän som var och hälsade på honom som skulle komma. Då kunde vi lika gärna träffas här. Och man kan faktiskt inte alltid ha timer på samtal som berör livets stora frågor.

Vi har ikväll hunnit behandla följande ämnen, svenska pingströrelsens guldålder (som enligt mig är mellan ca1907-1930), församlingsstrukturer och behovet av nya församlingar/gemenskaper, alkoholkonsumtion, missbruk kontra balanserad livsstil, samboskap eller äktenskap? Relationsfällan(villa, vovve, volvo och gärna platt-tv och sen snyggast trädgård och nyrenoverat... och sen barnen på dagis och stress från jobbet och sen...), vem är kristen och hur definierar man sin tro? Innanför eller utanför? Prestationsångesten över studier, hur kommer man bort från känslan av att aldrig lära sig något? Kan man lära sig något om sin tro av en person som tror på något helt annat? Kan man vara kristen utan att gå på söndagförmiddagsmöte?

Allt detta och säkert något mer på 3 timmar så du kan tänka dig att det var ett givande samtal vi hade runt mitt ovala köksbord. Det blir för mycket att fördjupa sig i alla ämnen. Men om du har något du skulle vilja att jag fördjupade mig i av dessa frågor får du gärna lägga önskemål i kommentarfältet.

Tre vänner runt ett ovalt bord, vi lärde känna varandra precis i den där tiden då man började lära känna sig själv och sin nyvunna frihet från skola och föräldrar. Vi flyttade till sthlm och gick bibelskola ihop. Vissa år har vi inte haft någon kontakt, andra har vi träffats ganska ofta. Trots allt så delar vi en hel del, våra liknande uppväxter i frikyrkan i en mellanstor stad. Vi har kämpat oss igenom samma frågor även om vi kommit olika långt. Vi förstår varann eftersom vi har detta gemensamt.  Det är intressant för våra samtal blir ofta väldigt öppna och ärliga. Utan stolthet, utan skydd. Dessa vänner betyder en del för mig, tror det har att göra med de där första åren i frihet. Det var ett nytt liv och en ny värld som öppnade upp sig och de personer som fanns med då är lite extra speciella, de har liksom varit med och format en bit av den man blivit. Men också därför att vi nu 10 år senare kan träffas och ha såna här djupa samtal utan att det blir krystat eller provocerande.

Ska avsluta med en dikt som jag hittade på Lisas blogg som faktiskt sammanfattar mycket av det jag sa ikväll.

Jag såg på solens mat härom dagen och blev så sjukt sugen på färsk pasta och vin. Jag blev så pass sugen att jag bestämde att jag ikväll skulle bjuda min pojkvän på middag med tända ljus. Så jag har inhandlat allt som behövs för en riktigt lyxig Pasta Carbonara. Receptet är väl beprövat av mina lillebröder så jag var tvungen att yngsta brorsan för att få veta exakt hur han gjorde sist när jag fick smaka av hans carbonara. Dock blev det inget vin. Jag vill inte ha alkoholhaltiga drycker hemma utan köper hem om jag någon gång vill ha det till en middag. Idag hade jag kanske velat att det skulle vara lite mer planerat så vi kunde få hela smakupplevelsen. Men vi får dricka annan dryck till maten och det brukar gå minst lika bra.

Så sista kvällen på ledigheten ska firas med lite extra pompa och ståt i mitt lilla och svinkalla kök (elementet är ur funktion).

Imorgon ska jag till mitt älskade jobb där vi ska möblera, måla och fixa till det. På fredag öppnar vi igen och det ska bli roligt att få köra igång igen!

Jag började dagen med att ringa vårdcentralen på mammas uppmaning. Läkaren tyckte det var bäst att ta lite blod och se vad det är som spökar i mina bihålor. Fick inte så mycket svar men gick iallafall därifrån med medecin som säkert kommer göra underverk.

Idag var det tänkt att jag skulle hinna med en del. Men det blev en sjuk-dag hos min Käresta. Vi har färgat lite svarta kläder så de ser fräscha ut ett tag till och så har jag hjälpt till att städa och få lite ordning i hans lilla rum. Men mest känns det som att jag bara varit. Det är skönt med sådana dagar. Ofta har vi dem hos mig men idag passade det bäst hos min Käresta. Han lagade mat åt mig och jag fick bara ligga i soffan i korridorköket och hämta andan. 

Hem åkte jag sedan med en välfylld mp3 spelare. Så nu har jag några veckors skön lyssning framför mig. Jag fick välja och vraka bland en massa skivor som jag inte lyssnat på men som jag varit sugen på att höra. Det känns nästan som när man var barn på julafton. Musik är äkta inspiration. Att lyssna på olyssnad musik som är bra kan få vilka trötta muskler som helst att vakna och vilja skapa. Jag blir helt pirrig i kroppen av vetskapen på alla toner som kommer fylla mitt hem den närmsta tiden.

Det är sånt som gör livet roligare att leva, det fyller det liksom med innehåll.

Jag tycker det är inspirerande att veta att jag som enskild har makt att påverka förhållanden för andra människor eller för hur miljön påverkas. Bara genom att välja vissa produkter kan jag vara med och bidra till att barn får skor på fötterna, familjer får mat på bordet och sjyssta arbetsvillkor. Jag är inte särskilt orolig för finanskrisen, om den kan föra med sig att vi som konsumenter  börjar tänka lite extra på vad och hur mycket vi handlar så är det bara positivt menar jag.

Faktiskt du kan göra skillnad bara genom att byta kaffet till ett rättvist kaffe. Stor skillnad. När jag var i Etiopien berättade några för mig hur kaffebönderna var tvugna att överge kaffet för att istället börja odla droger eftersom de tjänade bättre på det. Om jag väljer att köpa rättvist kaffe odlat i Etiopien har jag som privatperson chans att hjälpa dessa bönder att fortsätta odla kaffe istället för de olika droger som istället bara leder till mer misär bland befolkningen.

Jag skulle nog säga att jag är en estetiskt lagd person, jag gillar att shoppa snygga saker. Förpackningar får gärna vara snygga och det får gärna lukta gott om hudvårdsprodukter. Jag bryr mig om hur jag ser ut och vill ha snygga kläder och skor. Men det är klart att jag inte vill det till varje pris. Men jag är trött på att samvetsshoppa. Jag vill inte köpa en ful t-shirt bara för att den är ekologisk eller äcklig choklad bara för att det är rättvist. Jag har varit rätt less på "mulle-attityden" att ekologiskt och rättvist ska vara lite speciellt och helst i beige´t. Jag går inte med på det, vem som helst ska kunna köpa rättvist kaffe, inte för att det är rättvist utan för att det är självklart att de som odlar produkten jag köper ska ha skäligt betalt och sjyssta arbetsvillkor. Det är inte ett intresse jag har att köpa såna produkter. Det ska inte vara någons intresse. Det ska vara en självklarhet. Att det slutat vara det är pinsamt för mänskligheten och vi borde skämmas som låter det fortsätta.

Men hur som helst, vi är inte riktigt där än att det är en självklarhet för alla. Tills dess vill jag hurra lite extra för de produkter som försöker och gör bra ifrån sig. Kanske kan det få någon mer att lockas in på den medvetna shoppingen bara för att det är så snyggt och så självklart! Här kommer två tips att spana in.

För det första skulle jag vilja tipsa om ett sjysst skomärke (som surt nog inte går att köpa i Sverige, men i USA om du ändå tar den omvägen..). De heter TOMS Shoes, för varje sko du köper skänker de en sko till en behövande i ett fattigt land. Så sjukt kul idé men bland det viktigaste, de gör så snygga skor! Jag skulle vilja ha en i varje kollektion till sommaren. Kommer jag iväg till staterna ska det storhandlas det kan jag lova. Här kommer två smakprov.


Det andra märket jag skulle vilja tipsa om gör organiska skönhetsprodukter. Dessa produkter kan du köpa i Sverige eftersom coop har tagit in dessa i sitt sortiment. Märket heter Body America  och det finns allt från hudlotion till duschcreme!

I must say. This girl is fantastic!! Underbaraclaras artikel i Expressen sparkar många rövar. Svårt att säga det bättre själv läs hennes artikel istället. Och gå in på hennes blogg så utvecklar hon eventuella frågetecken där.

Det sägs att 80-talisterna är en generation som skiljer sig från mängden därför att de ställer andra krav. De kräver äkthet och kvalité och nöjer sig inte med att vara förvaltare.

Som vanligt när jag är hemma hos mina föräldrar så börjar vi diskutera livet med församlingen. Och vi kör fast. Om ingen stoppar oss kan vi gräva oss riktigt långt ned och det är sällan roligt. Men så länge vi är på väg någonstans i diskussionen så är det väldigt upplyftande och inspirerande. Även om det också kan vara jobbigt eftersom allt ifrågasätts. Men jag är sjukt tacksam för dessa stunder. Det är inte ofta man får sitta och diskutera livets innehåll med folk och kanske ännu mer sällan med sin familj.

Jag har valt en annan livsstil än mina föräldrar. Jag är väldigt inspirerad av dem men jag har valt att göra det lite annorlunda. Jag har valt att prova något nytt, att ärva genom att göra något nytt och inte förvalta det som redan gjorts. Egentligen är det fel att kalla det något nytt. För det är ett 2000 år gammalt koncept, tankarna är inte nya.

I diskussioner om dagens församling är det lätt att bli nedstämd på grund av statistik och sekularisering. Jag ser det som en utmaning. En utmaning att prova något nytt. Det är ju inte Gud som dör ut utan Hans folk som har lite svårt att föra budskapet vidare och själva leva efter det. Vissa tror att jag är bitter och att jag har gett upp. Tvärtom. Klart att människor kan skada en och att det finns situationer som kan förändra sitt sätt att se på livet och tron. Men jag tror det är otroligt viktigt att inse tidigt att relationen med Gud och min tro inte är någon annans ansvar än mitt eget. Vi kan bli vilseledda av människor och vi kan bli svikna av ledare. Men om du läst din Bibel så har du redan blivit varnad för detta. Finns ingen att skylla på det är bara att resa sig upp och fortsätta gå vidare. Jag har själv upplevt hur tron överlever och till och med blir starkare av all möjlig skit som man är med om i livet.

Jag har upplevt att Bibeln och budskapet om Jesus är på riktigt och jag har på nära håll sett hur den församling vi har idag inte gör budskapet om Guds son rättvisa. Jag kan inte bara fortsätta förvalta det på grund av att intentionen var en annan från början. Back to the roots sa pingströrelsens ledare i början av sin tid och nu är det dags igen. Det handlar inte om vem som har rätt eller fel. Jag vill bara leva ett liv som känns ärligt inför Gud och mina medmänniskor. Det innebär inte att jag underkänner de existerande församlingarna, utan bara att jag eftersöker större mångfald. Fler sätt att uttrycka det på, fler sätt att leva det på.

För 10 år sedan sa jag. "Jag har lämnat församlingen men inte Gud". Idag säger jag, jag tror på Gud och jag tror på en levande gemenskap av människor som valt att vara efterföljare till Jesus Kristus. Förhoppningsvis blir jag en del av en sådan inom en snar framtid.