yosofine

Vi vill inte känna till vår egen skuld, för vi skäms. Hade det inte varit för skammen över våra egna misstag skulle de inte ses som något annat än misstag. Och det är när vi väljer att dölja och sminka över misstagen som vi blir fångna i lögnen. Lögnen om att vi kan komma undan med det. Och det är här synden träder in. Synden är inte de misstag du gjort utan att du försöker dölja dem och att du därför drar dig undan från den ende som känner till dem förutom du.Din synd är att du vänder dig bort från Gud. Det är inte så att vi kan dölja något från Gud det ligger i Hans natur att veta allt. Därför blir det fånigt att vi ens försöker dölja vår synd och tro att vi kan komma undan med det.

 

Jesus söker efter de brustna lerkärlen.

Det är inte meningen att vi ska gå och kämpa med dåligt självförtroende, skam över våra brister eller våra misslyckade försök att vara heliga. Jesus vet om att vi är människor och i och med det fulla av misstag och misslyckanden. Han vet. Jesus vet att vi aldrig kommer bli några perfekta helylle människor, han ser vårt mörker. Så det lögnen försöker göra är att undanhålla oss från den kärlek Jesus är redo att visa oss trots våra sprickor. Det är därför du brottas.

 

Lögnens uppgift är att hålla dig borta ifrån sanningen, och dess syfte är att hålla dig i fångenskap. För enligt lögnen är det där du är trygg. Alltså så länge ditt verkliga jag inte avslöjas. Lögnen förvränger den verkliga förklaringen. Att det är i sanningen du blir fri.

 

Vi gör mindre väsen av oss om vi tror att vi är utelämnade till att själva kämpa oss fram. Lögnen vill få oss att tro att vi inte förtjänar den kärlek som Jesus har utan att vi måste prestera, ändra oss, för att förtjäna den. Och om vi lyssnar till det kommer vi hamna i en evig spiral som bara leder oss längre bort från kärlekens befrielse. Därför att Jesu kärlek aldrig kan förtjänas.

Det är därför vi har nåden. Nåden betyder att det inte är ute med oss, nåden betyder att du får ta emot kärleken precis sådan som du är. Och sanningen är den att den finns för just dig, just här, just nu.

Eftersom Gud vet allt om oss är det inte värt att försöka förställa oss eller verka bättre än vi är. Han vet ju hur bra vi egentligen är. Han vet ju allt. Häromdagen hörde jag en man säga ungefär så här, "jag ber mycket det är skönt att kommunicera med någon det inte lönar sig att ljuga för".  Vi syndar när vi försöker ge en annan bild av oss själva inför oss själva och inför Gud. Varför? Jo därför att vi så uppenbart förvränger sanningen. Lögnen vill få oss att tro att vi kan leva syndfritt om vi bara försöker. Lögnen vill att vi tror att Jesus är besviken på oss därför att vi hela tiden misslyckas. Men det är fel, det är inte så det ligger till.

Sanningen är att vi alla är spruckna lerkärl, trasiga smutsiga och fulla av mörker. Sanningen är att det inte finns något sätt för oss att leva syndfritt. Sanningen är att Jesus redan vet det.

 

...om du inte är redo för konsekvenserna.

Har du tänkt på vad det faktiskt betyder att säga "Ske Din vilja" till Gud? Det är ju sjukt allvarligt och vågat att säga så. För vi kan ju inte helt och hållet veta vad Guds vilja är. Än värre, vi kanske egentligen inte vill det Gud vill. Iallafall inte just då.

Men hur det nu än är så kan vi inte veta vad som är bäst alltid. Vi måste våga släppa kontrollen. Ske Din vilja.

Det är många som ber om väckelse och det är många som har specifika tankar kring vad de menar med väckelse. Men det är inte alltid vi har samma dröm. Jag drömmer också om att människor ska komma till tro på Gud. Men jag längtar inte efter att folk ska börja gå i kyrkan. Min dröm är inte fullsatta arenor där folk står och sjunger och lyssnar på nån häftig predikant. Eller fullsatta möteslokaler alla dagar i veckan. Det kan få finnas såna tillfällen såklart. Men min dröm är ett folk som i sin vardag varje dag lever ut sin tro. Inte genom att sjunga kristna sånger hela tiden och slå Bibeln i huvudet på folk. Utan att genom varje liten handling i livet spegla sin Herre och frälsare. Genom vilka produkter man handlar på stormarknaden. Genom vad man prioriterar att lägga sin tid på. Genom alla relationer man har. Genom sitt engagemang för dem som är mindre lyckligt lottad än en själv. Nu har vi alla olika livsstil och olika intressen så det kommer ju se olika ut. Jag tror att det är poängen. Det ser olika ut, det finns ingen färdig mall. Det är också det som är så jobbigt. För det som är Guds vilja i mitt liv behöver inte vara det i ditt. Det kräver därför att du har egen kontakt med Gud. Du måste själv hämta inspiration till ditt liv i Gud. Det går inte att följa en viss ordning och sen säga att det duger.

För en massa år sedan när jag bodde i Sthlm och hade kris över vad jag ville bli i mitt liv tog jag ett beslut. Jag hade en dröm och kunde se vart jag ville vara om 15 år. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig dit eller vad jag skulle göra just nu. Just där och då tog jag ett beslut som jag sedan dess levt efter. Jag bestämde mig för att försöka göra det jag tror var rätt idag. Om jag idag är där jag ska vara och fortsätter att varje dag vara ärlig mot mig själv och Gud så kommer jag att vara på rätt plats även om 15 år. Det är min enda chans. Och eftersom jag vill leva där Gud vill att jag ska vara idag så tror jag att det ger mig möjlighet att vara på rätt plats även imorgon. Faran ligger i när man börjar bortse från den här dagen och istället hela tiden skjuta upp det till sen. När jag är klar med studierna, när barnen blivit äldre, när köket är färdigrenoverat, efter semestern, när jag gift mig. 

Livet är här och nu. Det är nu vi ska leva. Nu vi ska ta tillvara på den tid vi fått och orka möta allt som livet kan erbjuda. Och om vi dessutom ber "Ske Din vilja" så ska vi lita på att det aldrig blir som vi har tänkt det. Just därför kan vi inte planera vårt liv efter eget huvud utan måste lämna det öppet. Det kan ju vara så att det är meningen att vi ska bli ordentligt utmanade att göra något vi aldrig i vår galnaste fantasi själva kunde komma på tanken på att göra.

Igår predikade jag för första gången. Det var lite annorlunda. Men i ärlighetens namn var det inte så speciellt. Jag har mycket kvar att lära men det kändes som att jag nog klarade mig rätt ok ändå. Så länge min poäng kom fram spelar det andra inte så stor roll känner jag. Har varit fullt koncentrerad och fokuserad på min predikotext så jag har inte unnat mig att skriva något annat än det. Det är som att svälta sig själv.

Den senaste veckan har varit väldigt nostalgisk, både tonårs tiden och släkt historia. När jag och min käraste kom hem från begravningen i onsdags satt vi och pratade i flera timmar om vår tonårstid. Vi pratade musikminnen och händelser som präglat oss. Vi funderade på hur det hade varit om vi träffats under tiden vi var tonåringar. Hade vi lagt märke till varandra? Jag tycker om att se tillbaka för det ger en sån rik bild av vem jag är och vad jag redan åstadkommit. Jag blir varm i hjärtat, får tårar i ögonen och blir tacksam. Jag älskar att lära känna människor genom att höra om deras liv och förflutna. I veckan har jag lärt känna min mormor lite bättre men jag har också fått en liten pärm full med tankar som kommer ge mig en bättre bild av den man hon var gift med, min morfar. Min morfar var predikant. Han var målare och predikant. På den tiden var det få som kunde leva enbart på predikantlönen, därför målade morfar hus också. Jag kan tänka mig att det var ett bra sätt att nå ut till vanliga människor om den tro han bar på.

Jag ska bjuda på några rader ur min skattkammare.
"Du tro, att ditt tvivel och förtvivlan kastat dig från det område, där Guds förlåtelse och nåd och barmhärtighet och trofasthet lyser. Du tror icke längre på dig själv. Sak samma. Tro på Jesus: han kan inte förneka sig själv. Gud har inte förlorat tålamodet med dig. Om du faller varje dag, så vill han hjälpa dig upp varje dag. Du skall uppfyllas av nådens trofeér, och varför skulle icke du bliva sådan? Se, jag är Herren, allt kötts Gud: skulle något vara så underbart att jag icke förmådde det?"

Kollade in CD-rean igår och hittade en Broder Daniel skiva. Helt plötsligt slungades jag 10 år tillbaks i tiden och såg mig själv gå och kolla in CD hyllorna på biblioteket i staden jag växte upp. Jag hängde väldigt mycket på biblioteket. Där kunde jag hänga och hitta inspiration helt gratis. Jag lånade alla skivor som jag hört talas om och som jag visste att andra lyssnade på. Jag lånade sådant jag läst om i musikmagasinet POP och Bibel och jag lyssnade på allt tills jag hittade min smak. Det var en tid som var väldigt känslosam. Jag minns min ångest och oro över att jag inte dög som människa. Jag minns min kamp att få bli bekräftad för den jag var och inte för det jag gjorde. Jag minns min brottningskamp att vara kristen och ha en kyrka att gå till samtidigt som jag ville vara en bättre kompis till mina klasskompisar. Jag vågade inte vara mig själv, samtidigt som jag i ren beslutsamhet var det ända ut i fingerspetsarna. Folk fick säga vad de ville. Jag minns min dagliga brottningskamp över att inte prioritera dem som  behövde mig och som var lik mig för att istället prioritera ett umgänge som inte förstod sig på mig (bara för att de var kristna och därför "bättre" att umgås med). Jag minns hur jag brottades med tankarna på en kristen livsstil samtidigt som jag tyckte att det var mycket som var så fel fel fel. Det fanns ingen jag kunde prata med om det här. Det fanns ingen. Men jag hade vänner som talade till mig. Det var Kent, Broder Daniel, Stina Nordenstam, Alanis Mourisette och Christine Falkenland. Deras texter, deras sorg, ångest och vanmakt gjorde att jag inte kände mig helt ensam. Jag förstod att det fanns något mer, något större. Jag förstod att jag kunde ta mig bort från de sammanhangen som jag inte trivdes i. Jag fick bara ge det lite tid.  Åh det finns så många texter, tänkte bjuda på lite Broder Daniel lyrik. (*=Har tagit bort lite yeah yeah yeah´n och några wow wow wow´n)

Det är ofta som jag möter en bild av kristendomen som speglas i kristen media eller av vanlig media. Där starka och upprörda känslor dominerar. En kristendom som verkar ha sitt ursprung i en känsla, ett avståndstagande. Det är ofta det går att läsa om en sådan attityd/livsstil. Idag står det återigen i Dagen om SSPX ett sk katolsk brödraskap. De blir mer kända för sitt judehat än sin kärlek till Gud. Men de är bara en grupp av många kristna som väljer att visa oförsoning och hat utifrån sitt ställningstagande, istället för kärlek och förlåtelse.

Jag blir fundersam, som man säger i norrland, för det känns fel fel fel och fel.

Jag tänker ofta strategiskt. Jag vill hitta de bästa lösningarna och se till att ta tillfällen att gå genom öppna dörrar. Så det försöker jag bidra med i de sammanhang jag är med i. Det kan nog ibland leda till tankesättet "ändamålet helgar medlen". Men om jag nu ska ta och tänka till på det så kan jag nog inte hålla med om det. Jag måste nog fundera lite över det mer. För å ena sidan kan jag förstå varför USA gick ut i krig mot Irak och samtidigt så finns det något så grundläggande i min varelse, att jag inte tror att våld löser några problem. Men det finns en konflikt inom mig för det finns något i mig som triggas igång av att någon gjort något ont mot mig. På något sätt vill det rättfärdiga ett frikort att göra ont tillbaka. Det finns en sådan liten mekanism inom mig att jag vill vara offret som har "Rätt till" att ge igen. Men på något sätt tror jag att det skulle göra att jag stannar kvar som offer.

Jag vill tro att min starka övertygelse därom har med Jesus att göra. Att jag på något sätt tagit efter honom i hans attityd. Jag tror att man kan vara vred och säga ifrån riktigt skarpt. Jag tror på att sätta gränser. Men jag tror inte att våld löser någonting alls. Än mindre hat.

Det är nu jag börjar tänka på texten "att älska mina fiender".  Vad betyder det? Att jag ska älska en person som vill ta död på mig? Att jag ska älska någon som gjort mig illa? Att jag väljer kärlek istället för hat? På något sätt så tycker jag att Jesu liv speglar det här väldigt bra. Jesus mötte inte sina "fiender" med hat även om han tillrättavisade dem. Tror det handlar om försoning, att hela tiden har förlåtelsen som attityd.

Jag har själv varit med om hur att ge förlåtelse kan leda till min egen befrielse. Kanske att förlåtelsen inte alltid hjälper den jag ger den till, men för mig gör den mycket. Därför att den sätter punkt för något och jag signalerar till mitt hjärta och min hjärna att det är utagerat. Kom låt oss gå vidare. Kan det vara det som är att älska sina fiender, att på något sätt förlåta dem för det de gjort mot en? Kan man förlåta allt och ska man förlåta allt? Ja det beror ju på för vem du gör det. Personen som gjort något mot dig behöver ju inte alltid bli särskilt berörd över det. Men om du verkligen väljer att förlåta så kan jag garantera att något kommer hända inom dig.

ur allt ont som händer.

Det kan ju inte finnas någon som missat nyheterna om SAABs troliga undergång och Trollhättans krisläge. Det kan ju inte finnas många som missat att vi är i en finanskris. Eller att bilindustrin är förlusttyngd. Det kan ju inte finnas många som inte nåtts med budskapet att det är ute med oss. Tiden förändras och vi tvingas följa med.

Men är det egentligen så dåligt? Är det verkligen helt kört för oss nu? Eller på vilket sätt är det kört?

Den trygghetsvagga vi levt i är död. Vi har tvingats förstå att vi inte kan bygga vår trygghet på en fast anställning eller på många aktier i stora företag. För det är förgängligt. Vad ska vi nu ha vår trygghet i om vi inte kan lita på att industrin ger oss jobb? Vad ska vi nu lita på och ha vår trygghet i när Staten inte går in och hjälper när allt går åt pipan?

Svaret finns hos dig.  Antingen sätter du dig på din rumpa och väntar på att någon ger dig en lösning. Den kanske aldrig kommer. Eller så reser du dig upp, borstar bort dammet från dina axlar och börjar ta itu med det som kallas att överleva.

Det är inte ute med oss vi måste bara göra saker annorlunda.

Första uppslaget i Dagen ger en rätt intressant tankeställare.  "Om nuvarande styrelse är så teologiskt präglade som man hävdar så välkomnar jag att man är konsekvent helt ut och inte använder det som ett argument utan att ha tittat på konsekvenserna för helheten." Ok, "killen" skriver om EFKs styrelse som tagit beslut om att de vill avsäga sig vigselrätten på grund av att de rent teologiskt ser det som problematiskt att gå statens ärenden. Författaren av insändaren vill ha det kvar eftersom han på ett naturligt sätt träffar många otroende " För de pastorer som rör sig bland alla dem som ännu inte lärt känna Kristus så är möjligheten att viga dessa en av de mest naturliga tillfällen att dela med sig om tron på Jesus och dela ett kristet sätt att se på äktenskap och samliv." Insändarförfattaren tycker att EFK om de menar allvar ska slluta gå statens ärenden på alla områden. Slut på examinationsrätt på ÖTH och slut på SIDA bidrag för missions/biståndsarbete.

Jag kan inte låta bli att tänka att det känns lite fel att pastorerna har så svårt att möta vanligt folk annat än vid vigselförberedelser. Och ärligt, hur många okristna gifter sig i en frikyrka? På något vis känner jag att vi skulle behöva hitta våra vägar ut från våra invanda mönster och beteenden. Hej det är liksom där ute som de okristna finns. Du behöver egentligen bara börja gå och träna regelbundet för att lära känna en hel drös med dem. De är inte farliga och de bits inte. Däremot kan du behöva stå till svars för din livsstil där ute. O hemska tanke. Och om man nu som han skriver redan befinner sig i dessa kretsar. Hur kan de vänta tills det är dags för folk att gifta sig innan de delar med sig av sin tro? Jag tycker det låter obegripligt. Är man pastor och rör sig i kretsar av okristna människor så är det näst intill en bedrift att inte prata om Gud och tron. Eller det borde vara det.

Sen kan jag väl hålla med om att man bör sträva efter att bli helt oberoende av staten. Det har ju EFK-UNG gjort. Men allt har sin tid. Om inte staten ska bekosta bistånd/mission så måste ju någon annan bekosta det. Eller menar man att vi ska sluta med sånt? En gång i tiden var det självklart att församlingarna bekostade missionen. Då var iförsig församlingsengagemang något självklart (inte något finkulturellt som idag). Förr i tiden betydde församlingsengagemang att man arbetade för att få in pengar till missionen att föra fler till tro på Kristus. Vad arbetar vi för nu?

Om 2008 var jobbets år så vill jag att 2009 ska bli gemenskapens år. Jag önskar att det här året får präglas av middagar, goda och långa samtal och strategispelande. Jo, jag är en sån nörd jag vet. Som tonåring skämdes jag över att storebrorsan satt i vardagsrummet och spelade Risk med sina vänner. Det var ju så himla nördigt. Men jag har åkt dit big time. Mina absoluta favoriter just nu är Settlers och Ticket to ride. Har du inte testat rekommenderar jag att du gör det snarast. Har du inget hemma kan du komma till jobbet för vi har köpt in både Settlers och Carcasonne. Det är få saker som gör livet så värt att leva som att ha någon att dela det med. Utan familj, kärleken och vännerna så blir livets innehåll inte lika värdefulla. På något sätt så är gemenskapen den som ger erfarenheten ett värde.

Jag kollade i mitt arkiv ikväll och tyckte det var lustigt hur lite jag skrev för ett halvår sedan och hur mycket det blivit sen dess. Kan bero på att jag slutat plugga och därför har mer tid att uttrycka mig fritt. Fast jag känner att jag borde ha utnyttjat bloggen mer under min studietid eftersom det är ett sånt bra sätt att föra dagbok över mina tankar.

Jag tänkte faktiskt återanvända ett blogginlägg från 2006 som går under samma tema som det jag just skrivit. (Inte spelen utan gemenskapen). På den gamla tiden brukade jag skriva ett helt kapitel åt gången. Jag har därför försökt korta ned inlägget lite så du ska hinna med något annat än läsa mitt inlägg idag...

"Hur vore livet om man inte hade nära vänner att dela det med? Någon att tala med när allt är jobbigt, när oron och ångesten kryper närmare ha någon som säger stopp vad är det frågan om? Har just avslutat ett 20 minuters samtal med min närmsta vän. Han har lyssnat till mina ibland diffusa tankar. Ibland har han inte lyckats svara men bara genom att vara där och ta sig tid till att just lyssna så öppnas dörrarna till mina djupaste tankar och jag får hjälp att lösa knutar som jag själv inte kunnat ta hand om. Hur ljuvligt är inte livet med alla dessa vänner som säger vad de tycker och får en att tänka minst en gång till på en fråga? Hur saligt är det inte att vi tycker olika i frågor och med våra diskussioner kan komma till ny förståelse! Att dela varandras fel och brister och ändå i slutet av dagen få höra ett ”jag älskar dig som du är”.
Livet handlar inte om att vi ska leva våra liv så problemfria som möjligt utan handlar om hur vi tar oss igenom problemen. Det är inte problemen som är själva problemet utan hur du väljer att möta det. Jag vill se mitt liv som den möjlighet den är. Jag vill inte titta på framtiden och fastna i oron över vad det kommer att bli av mitt liv. Jag vill leva mitt liv idag och i framtiden se tillbaks på ett liv fullt av olika händelser och arbeten. Jag tror vi väldigt lätt fastnar i en oro över hur våra liv ska bli. När vi istället borde leva våra liv idag som vi vill att de ska vara också i framtiden.

Gud säger att vi inte ska oroa oss för vår morgondag att varje dag har nog av sin egen plåga. Och visst är det så. Varje dag är för många en plåga och har varit för mig med i alla fall i omgångar. Min ambitionsnivå för vad jag ska klara av har många gånger varit en plåga. Mina egna krav har varit det som många gånger fått mig att prestera ingenting. Framförallt har jag inte lyckats med det jag ska på grund av min bild av hur jag borde vara. Min strävan inför att få ett jobb i framtiden har grusat mina möjligheter till att göra bra ifrån mig här och nu. Vilket grusar min chans till att få jobb i framtiden. Visst låter det korkat? Men det är ju så ofta så det är! Vi fastnar i stressen över det som vi inte kan göra något åt och hindrar oss idag från att göra det som vi faktiskt kan göra något åt.

Det är här vänskapen kommer in. Om vi tar oss tid till att samtala med våra vänner att ha gemenskap med dem. Men framförallt att ha gemenskap med Honom som känner oss bäst och vet allt om oss nu och i framtiden. Om vi tar en dag i taget men blickar framåt. Om vi gör det så tror jag med största säkerhet att vi kommer få allt det andra också. För i gemenskapen kommer eftertanken och vilan och i vilan klarar vi av att göra så mycket mer än vi tror att vi kan."

Efter att ha läst Dagens alla artiklar om "Den stora kyrkflykten". Finns det några saker att särskilt lyfta fram. Har föreningsformen, verksamhetskyrkan tagit över så att själv meningen med församlingen glömts bort? Måste vi försöka få ungdomarna att förstå? Ska det inte gå av sig själv? Är det verkligen så att vi ska lägga tid på att fostra människor som brinner för samma sak...om vi märkt att det inte fungerar? Är det inte så att om vi verkligen vill att ungdomar ska fatta grejjen med församlingen.. att vi då måste vara beredda på att de faktiskt tar det på allvar och ställer krav på oss och vår verksamhet? Kanske måste vi våga acceptera att ungdomarna vill att vi tydligare visar vad församlingen är mer än verksamhetsberättelser och gräl om färg på gardiner. Kanske är det så att vi då måste sälja våra fastigheter och offra allt vi under så lång tid byggt upp?

Det finns något som jag ofta kommer tillbaka till. En tanke som för några år sedan slog mig och som fortsätter göra det med jämna mellanrum. Till kyrkan går man för att möta Gud. Vi måste våga inse att kyrkan har med Gud att göra och det innebär att vi måste ge människor utrymme och möjlighet att få ett personligt möte med Honom. Om Gudsmötet uteblir vad ska jag då med kyrkan till? Det handlar inte om att frälsa människor till söndagsförmiddagsmöten. Eller till att bli ännu en medlem i statistiken. Vad är frälsning då?

Jag tror vi ofta hamnar i två diken. Antingen sysslar vi med frälsning eller så sysslar vi med helgelse. Jag tror att vi måste syssla med båda hela tiden. Att vara kristen är att veta att du är räddad från det mörker och den avgrund som just du står nära. Jag tror att det vi blir räddade från är olika för olika personer och i olika tider. Men jag tror att det generellt har med förståelsen av nåden att göra. Att vara räddad är att förstå vad nåden betyder i just ditt liv, att få en relation till nåden. Men när du vet att du är räddad så blir du också kallad till att följa. Och det är här livet tar en intressant vändning. Vad i ditt liv utmanas av Jesu liv och gärningar? Vad i hans livsstil provocerar dig? Det är först när du tagit itu med detta som livet som kristen blir intressant och meningsfullt. På vilket sätt kan du återspegla Honom i ditt liv? Kan du offra ditt liv för det du tror på? Kan du ge allt du äger? Är din räddning något värd så blir svaret ja, tveklöst JA. Vi är inte kallade att gå på söndagsförmiddagsmöte eller att avhålla oss från sex och alkohol. Att vara kristen handlar om något helt annat (som visserligen kan ta uttryck i det jag just skrivit men inte nödvändigtvis). Det handlar om att följa Jesus. Du i din vardag just där du är har Jesus som förebild och vägledare. Och eftersom våra liv inte ser likadana ut kan heller inte efterföljelsen se likadan ut. Den måste växa inom dig och få uttryck genom din stämma på det sätt som ditt hjärta slår.

Men vi verkar tro att bara vi går i kyrkan så är vi frälsta. Så länge våra barn står kvar som medlemmar så är det inte ute med dem. VAKNA. Det är ute med oss alla. Det är nåden som måste skrivas i våra liv, först då är vi räddade.

Att vara räddad sätter krav på gemenskapen. En gemenskap där man delar erfarenheten av att vara räddad och där  man tillsammans omsätter det i praktik är givande och det gör att man växer som människa eftersom man kan dra lärdom av dem som levt lite längre med den erfarenheten. Men om kyrkan är allt annat än gemenskap och om kyrkan handar om allt annat än att dela erfarenheten av att vi är räddade. Vad ska vi då med den till?

När vi blivit räddade har vi också insett att vi måste omsätta vår tro i gärningar i våra liv. Vardagliga gärningar som talar om att jag är räddad av nåd och det finns möjligheter till förändring. Vi måste inte ha det så här. Runar Eldebo skriver i boken "Det är inte livet jag brottas med - det är Gud" så här: "Det är i kampen mot Gud som en människa är menad att bli till. Det är här som hon finner sitt esse. Det är också här som hon finner perspektiv på gott och ont. Djävulen, säger teologin och kyrkan, är den som viskar i människans öra att allt står väl till. Djävulen är den som lugnar människan och säger att nu räcker det, bättre än så här kan saker och ting inte bli. Det djävulskt onda försöker med alla medel att hindra en människa att möta Gud och ta upp denna kamp".

Så min utmaning till dig den här tisdagsmorgonen är att utmana tanken "Bättre än så här kan saker och ting inte bli". Det kan alltid bli bättre. Och med Jesus i båten kan du le mitt i stormen.