viktig information
Välj noga vilka ord du vill umgås med. De blir lätt livets sanningar.
De kan stjälpa ditt mod så att du inte kan tro annat än att du är värdelös.
De kan få dig att tro att livet inte blir bättre än så här och att du inte har någon möjlighet att påverka det.
Så välj vilka ord du vill umgås med.
Ta de bästa du kan hitta och se till att de följer dig vart du går.
Därför att kraften och modet till att göra storslagna saker kommer inifrån dig själv.
De kan stjälpa ditt mod så att du inte kan tro annat än att du är värdelös.
De kan få dig att tro att livet inte blir bättre än så här och att du inte har någon möjlighet att påverka det.
Så välj vilka ord du vill umgås med.
Ta de bästa du kan hitta och se till att de följer dig vart du går.
Därför att kraften och modet till att göra storslagna saker kommer inifrån dig själv.
inta position!
Den senaste veckan har jag blivit ännu mer medveten om en sida hos mig. Den att jag alltid har en åsikt om allt, att jag alltid har en idé om hur man kan göra det annorlunda. I stort och smått intar jag nästan jämt en position. Jag förstår att det måste vara jobbigt för andra att leva med en sån människa. Som alltid har ett förslag på hur man kan göra det annorlunda.
I helgen träffades alla (nästan alla iallafall) kristna ungdomsförbunds styrelser för att lära känna varandra och tillsammans samtala om framtidens kyrka. Vi hade en inbjuden talare som pratade utifrån ämnet. Det som har hängt kvar i mig sen dess är hans uppmuntran till att inta position. Ta position och gå! Sen blir det inte alltid rätt eller bra på en gång men man kan alltid ändra sig längs med vägen.
Just den morgonen hade jag blivit irriterad på mig själv eftersom jag redan vid frukosten positionerat mig i något ämne. Så det var som att han talade till mig, även om jag tror det är bra att jag är medveten om mina beteenden, så kände jag mig uppmuntrad till att fortsätta vara den jag är.
Det är till och med så att vi kristna borde göra det mer. Både i församlingen och ute i samhället. Därför att när man intar position så tar man ställning och då skapar man rörelse. Sen kan det vara så att den position man just valt är fel men då måste vi vara så pass ödmjuka mot varandra att vi kan ändra oss! Men att aldrig inta position i rädsla för att eventuellt ha fel är bara fegt. Och det bygger ingen framtida rörelse.
Ibland kan det vara viktigt för sig själv att stå fast vid något man tror på trots att alla andra tror något annat. Jag tror, för så är jag uppfostrad, att vi kristna måste våga gå mot strömmen. Våga säga ifrån när invandrarpolitiken inte är rättfärdig. När kyrkan inte använder fairtrade kaffe och så vidare. Det är friskt att våga stå för det man tror på. Och det skapar små rörelser där människor tvingas börja tänka efter vart de står. Och eftersom jag tror att det är ett aktivt val att vara kristen så borde det vara självklart att aktivt tänka och inta position i de flesta ämnen eftersom att allt hela tiden får längre konsekvenser.
månadens betraktelse
Jag tog mig tid att gå långt bak i tiden i min blogg, ända till november 2005. Och hittade ett inlägg som jag tycker är värt att posta om eftersom det är så otroligt sant. På den tiden skrev jag flera kapitel långa inlägg och de var tunga och full med information.
Så kommer vi tillbaks till avsnittet då herren tar ifrån tjänaren som grävde ned pundet och ser på vad det är Jesus skulle vilja ha sagt med liknelsen. När du är frälst och förlåten för dina synder förväntas du ta ett ansvar för ditt liv och din växt som människa. Du förväntas leva i den frihet Jesus gett dig genom döden på korset. Eftersom Jesus dog och sonade all synd på korset är vi fria från skulden och kan frimodigt växa i närhet till Gud och till oss själva. Livet som vi då får blir rikt på frukt av alla dess slag. Vi blir givmilda, kärleksfulla och tillfreds med oss själva. När vi är där kan vi ge av det vi har för vi har fått så mycket. Då kan vi vara generösa med allt för vi vet att Gud förser oss. Det herren förväntade sig av sin tjänare var just detta, ett överflödande liv. Inte ett liv i stillastående fruktan där han gör det han blivit ombedd om ens det. Gud har gett oss gåvor och dem vill Han att vi ska förvalta. Han vill att vi ska ge tillbaks inte i fruktan för vad Han kommer att ta ifrån oss utan i glädje för det Han har gett oss! Så det som är det talande i den här liknelsen är vad Gud längtar efter av oss från vår attityd. Inte framförallt vilka resultat som kommer av det vi gör utan attityden till varför vi gör det. Därför är det så mycket viktigare att vi rannsakar oss själva och ser efter vår attityd så att vi behagar vår Herre. Om vi gör det fördjupar vi vår relation till oss själva och till Gud. Att vi har goda relationer till vänner och familj och att vi njuter av vardagen. Allt detta är liv och Gud har gett oss det livet för oss att leva! Jesus befriade oss från döden vilket innebär ett liv i överflöd inte bara efter döden utan också här och nu. Det är därför tal om förändring borde vara en självklarhet för varje troende eftersom förändring hör till en växande människa och mognad/tillväxt kommer naturligt av liv.
”Liknelsen om talenterna
Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ’Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått två talenter kom fram och sade: ’Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått en enda talent steg också fram. ’Herre’, sade han, ’jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.’ Hans herre svarade honom: ’Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.’ Där skall man gråta och skära tänder.” Matt 25:14-30
Det blir nämligen som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: ’Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått två talenter kom fram och sade: ’Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.’ Den som hade fått en enda talent steg också fram. ’Herre’, sade han, ’jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.’ Hans herre svarade honom: ’Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.’ Där skall man gråta och skära tänder.” Matt 25:14-30
Låt oss se bibeltexten i sitt sammanhang, i verserna före i kapitel 25 talar Jesus i liknelser om himmelriket och i verserna efter i samma kapitel talar han om domen. Och som rubrik står det ”liknelsen om talenterna” så vi kan från början konstatera att det är en liknelse där Jesus vill säga något med dess innebörd. Han ger oss inte principer för hur vi ska vara som ledare eller hur vi ska behandla de som inte har något.
Himmelriket som Jesus talar om är både det rike som de troende förväntas komma till vid döden och ett rike som vi redan nu kan uppleva. Det rike som vi redan nu kan uppleva är framförallt en försmak av det som vi ser fram emot efter vår död. Men det är samma principer som gäller bara det att vi bara får korta smakprov. Smakproven kan bestå i att en människa blir helad från en sjukdom, eftersom det inte finns någon sjukdom i himmelriket, att en person blir frälst, räddad från döden, eftersom det inte finns någon död i himmelriket osv.
Himmelriket som Jesus talar om är både det rike som de troende förväntas komma till vid döden och ett rike som vi redan nu kan uppleva. Det rike som vi redan nu kan uppleva är framförallt en försmak av det som vi ser fram emot efter vår död. Men det är samma principer som gäller bara det att vi bara får korta smakprov. Smakproven kan bestå i att en människa blir helad från en sjukdom, eftersom det inte finns någon sjukdom i himmelriket, att en person blir frälst, räddad från döden, eftersom det inte finns någon död i himmelriket osv.
Vad menar då Jesus med den här liknelsen? Den kan ju kännas hård, ”den som inget har från honom skall tas också det han har”. Vi börjar med att definiera vad frälsning är och innebär. Ireneus som var den första riktiga teologen i kyrkans historia och levde på 100-talet skrev ned en tolkning av frälsningen som idag känns ganska bortglömd. Det är den jag idag vill lyfta fram. Enligt Ireneus är frälsning som att gå från sjukdom till hälsa, från död till liv. Att du innan du är frälst lever ett sjukt liv som är begränsat till sin natur. Jesus som ses som livets bröd, vilket också nattvarden talar för, blir maten för oss som gör att vi kan leva i frihet. Vad innebär nu det här sjukdomsstadiet? Jo det är att vara fast i psykisk ohälsa, begär efter tillfredställelse, makt, pengar och sex. Att leva under begären som den syndiga/fallna världen består av. Att vara frälst innebär inte att man är räddad från sådana begär eller sjukdomar men det innebär en frihet från dem. Jag står nu inte längre under de begären som en träl utan är fri att leva ett liv utan begär. För mitt grundläggande behov av tillfredställelse har blivit tillgodosett genom frälsningen.
Den tolkning vi ofta talar om idag när det gäller vad frälsningen kan ses som så talar vi i juridiska termer. Jag har blivit rättfärdiggjord av nåd men vad betyder det egentligen idag? För att jag ska känna glädje åt denna rättfärdiggörelse krävs det att jag måste känna mig orättfärdig från första början. Det är kanske inte självklart för dagens människa att känna sig orättfärdig bara för att man finns till. Det fanns en tid då kristendomen var utbredd och alla kände till den då var denna liknelse väldigt talande. Men tolkningen är inte lika relevant idag framförallt inte ensam. Att komplettera med Ireneus tolkning av frälsningen skulle här kunna ge oss en vidare och mer talande beskrivning av vad det innebär att vara frälst
Den tolkning vi ofta talar om idag när det gäller vad frälsningen kan ses som så talar vi i juridiska termer. Jag har blivit rättfärdiggjord av nåd men vad betyder det egentligen idag? För att jag ska känna glädje åt denna rättfärdiggörelse krävs det att jag måste känna mig orättfärdig från första början. Det är kanske inte självklart för dagens människa att känna sig orättfärdig bara för att man finns till. Det fanns en tid då kristendomen var utbredd och alla kände till den då var denna liknelse väldigt talande. Men tolkningen är inte lika relevant idag framförallt inte ensam. Att komplettera med Ireneus tolkning av frälsningen skulle här kunna ge oss en vidare och mer talande beskrivning av vad det innebär att vara frälst
Så kommer vi tillbaks till avsnittet då herren tar ifrån tjänaren som grävde ned pundet och ser på vad det är Jesus skulle vilja ha sagt med liknelsen. När du är frälst och förlåten för dina synder förväntas du ta ett ansvar för ditt liv och din växt som människa. Du förväntas leva i den frihet Jesus gett dig genom döden på korset. Eftersom Jesus dog och sonade all synd på korset är vi fria från skulden och kan frimodigt växa i närhet till Gud och till oss själva. Livet som vi då får blir rikt på frukt av alla dess slag. Vi blir givmilda, kärleksfulla och tillfreds med oss själva. När vi är där kan vi ge av det vi har för vi har fått så mycket. Då kan vi vara generösa med allt för vi vet att Gud förser oss. Det herren förväntade sig av sin tjänare var just detta, ett överflödande liv. Inte ett liv i stillastående fruktan där han gör det han blivit ombedd om ens det. Gud har gett oss gåvor och dem vill Han att vi ska förvalta. Han vill att vi ska ge tillbaks inte i fruktan för vad Han kommer att ta ifrån oss utan i glädje för det Han har gett oss! Så det som är det talande i den här liknelsen är vad Gud längtar efter av oss från vår attityd. Inte framförallt vilka resultat som kommer av det vi gör utan attityden till varför vi gör det. Därför är det så mycket viktigare att vi rannsakar oss själva och ser efter vår attityd så att vi behagar vår Herre. Om vi gör det fördjupar vi vår relation till oss själva och till Gud. Att vi har goda relationer till vänner och familj och att vi njuter av vardagen. Allt detta är liv och Gud har gett oss det livet för oss att leva! Jesus befriade oss från döden vilket innebär ett liv i överflöd inte bara efter döden utan också här och nu. Det är därför tal om förändring borde vara en självklarhet för varje troende eftersom förändring hör till en växande människa och mognad/tillväxt kommer naturligt av liv.
att gillalala läget
Underbaraclara skrev om det häromdagen och jag fick tillfälle att prövas i det. Det här med att acceptera läget och göra det bästa av situationen. I söndags skulle jag och min Kära hem men det var störtomöjligt att åka tåg och bussen var fullbokad. Vi tänkte att vi ger det en dag till, på måndag ska ju folk till jobb då måste de ha löst problemen. Icke. Fyra timmar utan information på en kall och eländig tågstation och vi bestämde oss för att ge upp.
Det var så otroligt lätt i den situationen att bli frustrerad och arg och sitta och muttra.
Det har blivit tydligt att det svenska folket inte riktigt vet vad vinter innebär. I stockholm lever man i en bubbla eftersom folk vanligtvis klarar sig på 10cm klackar och jeansjacka året runt på grund av att man åker tunnelbana och går max 20 meter till hem och jobb. Och folk med bil kan ju klara sig på samma sätt genom att de stänger in sig i bilen och kan strunta i långkalsonger och vinterskor. Och tågbolagen köper inte in tåg som är anpassade till vår Svenska vinter utan tror att den italienska vintern duger lika bra.
Men hur det än är så kommer vi inte ifrån att vintern är en av våra årstider här i Sverige. Det är klart att vintern inte är lika kul som sommaren men när sommaren väl är här klagar folk istället på att det är för varmt. Det är aldrig bra.
Jag har aldrig förstått mig på det. När fick människan möjlighet att påverka en väderlek? Mer än genom miljöförstöring? Och klagan på saker man inte kan göra något åt är sällan lönsamt.
Det är däremot långt mycket roligare att gilla läget när vädret kan påverka våra liv så att vi får möjlighet att göra något annat i vår inrutade tillvaro. När det inte längre går att cykla så jag istället måste samåka med andra i buss. Eller när vädret gör oss strömlösa, tåglösa och taklösa. I Sverige blir det väldigt sällan livshotande på det sättet att vi kan dö av det (som människor ju faktiskt gör på andra håll i översvämningar och torka). Här är det hotande på det sättet att vi mister vår kontroll och vårt skyddsnät. Inte enbart det samhälleliga skyddsnätet utan det som vi slår runt oss själva så att vi slipper prata med folk vi inte känner och tvingas stanna en dag extra hos föräldrarna som vi varit och besökt. Hemska tanke.
Jag gläds istället åt de extra timmarna jag fick spendera hemma. Åt snödjupet som gjorde att jag fick pulsa i snö upp till midjan. Åt att jag fick prata med några tjejer som precis som jag satt fast på tågstationen. Att folk i Värnamo (tror jag) bidrog med madrasser och sovplatser åt strandade skidturister som inte kom längre på grund av snöovädret.
Men framförallt gläds jag åt att solen får skina och låta det vita snötäcket gnistra. På samma sätt som jag älskar när marken sprudlar av liv och växtvärk på våren. Solens gassa, de torra fälten och varma badsjöarna på sommaren. Och de enorma regnväder och de gulnande löven på hösten. För det finns inget jag kan göra åt dem de kommer och ger mitt liv variation och kontinuitet. De påminner om de eviga sanningarna, om att jag är människa bland många andra. Att vi delar jorden tillsammans och att mitt liv inte är isolerat från de som bor 50 mil åt öst,väst, syd eller nord. Våra liv spenderas under en och samma sol.
Det var så otroligt lätt i den situationen att bli frustrerad och arg och sitta och muttra.
Det har blivit tydligt att det svenska folket inte riktigt vet vad vinter innebär. I stockholm lever man i en bubbla eftersom folk vanligtvis klarar sig på 10cm klackar och jeansjacka året runt på grund av att man åker tunnelbana och går max 20 meter till hem och jobb. Och folk med bil kan ju klara sig på samma sätt genom att de stänger in sig i bilen och kan strunta i långkalsonger och vinterskor. Och tågbolagen köper inte in tåg som är anpassade till vår Svenska vinter utan tror att den italienska vintern duger lika bra.
Men hur det än är så kommer vi inte ifrån att vintern är en av våra årstider här i Sverige. Det är klart att vintern inte är lika kul som sommaren men när sommaren väl är här klagar folk istället på att det är för varmt. Det är aldrig bra.
Jag har aldrig förstått mig på det. När fick människan möjlighet att påverka en väderlek? Mer än genom miljöförstöring? Och klagan på saker man inte kan göra något åt är sällan lönsamt.
Det är däremot långt mycket roligare att gilla läget när vädret kan påverka våra liv så att vi får möjlighet att göra något annat i vår inrutade tillvaro. När det inte längre går att cykla så jag istället måste samåka med andra i buss. Eller när vädret gör oss strömlösa, tåglösa och taklösa. I Sverige blir det väldigt sällan livshotande på det sättet att vi kan dö av det (som människor ju faktiskt gör på andra håll i översvämningar och torka). Här är det hotande på det sättet att vi mister vår kontroll och vårt skyddsnät. Inte enbart det samhälleliga skyddsnätet utan det som vi slår runt oss själva så att vi slipper prata med folk vi inte känner och tvingas stanna en dag extra hos föräldrarna som vi varit och besökt. Hemska tanke.
Jag gläds istället åt de extra timmarna jag fick spendera hemma. Åt snödjupet som gjorde att jag fick pulsa i snö upp till midjan. Åt att jag fick prata med några tjejer som precis som jag satt fast på tågstationen. Att folk i Värnamo (tror jag) bidrog med madrasser och sovplatser åt strandade skidturister som inte kom längre på grund av snöovädret.
Men framförallt gläds jag åt att solen får skina och låta det vita snötäcket gnistra. På samma sätt som jag älskar när marken sprudlar av liv och växtvärk på våren. Solens gassa, de torra fälten och varma badsjöarna på sommaren. Och de enorma regnväder och de gulnande löven på hösten. För det finns inget jag kan göra åt dem de kommer och ger mitt liv variation och kontinuitet. De påminner om de eviga sanningarna, om att jag är människa bland många andra. Att vi delar jorden tillsammans och att mitt liv inte är isolerat från de som bor 50 mil åt öst,väst, syd eller nord. Våra liv spenderas under en och samma sol.
om att gå mot strömmen
Igår läste jag en bra insändare i Dagen, insändarskribenten jämförde den västerländska kristenheten med västerländskt jordbruk. Där konstgödning och bekämpningsmedel är metoden för att få grödan att gro till en stor skörd. Problemet med den västerländska kristendomen är att den inte växer, trots konstgödslet.
"Vi får lära oss att överlåta våra liv till Gud. Men att Bibeln också säger att vi skulle göra det gentemot varandra ingår inte. Därför förenas vi aldrig till den gemenskap som Gud avsett med församlingen och därmed får den inte den attraktion den borde ha. Vi längtar efter den men får inte fatt i den. Jo, glimtvis lite då och då eftersom vi är Guds barn och vi vill. Men vi är rädda att kostnaden ska bli för stor och därför stannar vi i vårt lilla trygga bås där vi sedan krymper var och en i sitt hörn."
Han skriver vidare att vi skriver böcker om Guds rike men glömmer bort att leva det. Så sant. Rätt ofta tycker jag vi pratar mer än vi lever. Vi pratar så mycket överallt att det inte finns tid att leva det. För det är ju så viktigt att prata. Jag inspireras av Shane Claiborne som gav ett löfte om att ha en begränsad tid per år att vara ute och föreläsa och prata, eftersom han ville hinna leva det också. Vet inte hur han gör numera men då när jag läste om hans löfte så var det tydligt att han fick tacka nej till massa som verkade kul eftersom det inte fanns mer tid att resa på. Det är att gå mot strömmen det.
Slutligen frågar han sig, vad ska vi göra med bibelorden: "Om inte vetekornet kommer i jorden och dör blir det ingen frukt." "Den som inte tar sitt kors och följer mig, är mig inte värdig." "Den som vinner sitt liv, han skall mista det och den som mister sitt liv för min skull skall vinna det."
Jag vet inte vem den här Börje är men jag tycker han på lite olika sätt har sköna poänger. Vi är så vana med den västerländska kulturen att vi glömmer bort att reflektera över vad som egentligen betyder något i livet. I väst är framgång och pengar lika med lycka. Gäller det också i kyrkan? I väst är att komma först lika med att vinna, är det så enligt Jesus? I väst är att skapa sig ett eget liv lika med att vara lyckad, vad säger egentligen Bibeln om det?
Den som vinner sitt liv, han ska mista det och den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. I väst behöver vi kanske inte tampas med förföljelse för vår tro. Det finns annat som gör det svårt att vara kristen. Frågan är om vi är medvetna om det?
"Vi får lära oss att överlåta våra liv till Gud. Men att Bibeln också säger att vi skulle göra det gentemot varandra ingår inte. Därför förenas vi aldrig till den gemenskap som Gud avsett med församlingen och därmed får den inte den attraktion den borde ha. Vi längtar efter den men får inte fatt i den. Jo, glimtvis lite då och då eftersom vi är Guds barn och vi vill. Men vi är rädda att kostnaden ska bli för stor och därför stannar vi i vårt lilla trygga bås där vi sedan krymper var och en i sitt hörn."
Han skriver vidare att vi skriver böcker om Guds rike men glömmer bort att leva det. Så sant. Rätt ofta tycker jag vi pratar mer än vi lever. Vi pratar så mycket överallt att det inte finns tid att leva det. För det är ju så viktigt att prata. Jag inspireras av Shane Claiborne som gav ett löfte om att ha en begränsad tid per år att vara ute och föreläsa och prata, eftersom han ville hinna leva det också. Vet inte hur han gör numera men då när jag läste om hans löfte så var det tydligt att han fick tacka nej till massa som verkade kul eftersom det inte fanns mer tid att resa på. Det är att gå mot strömmen det.
Slutligen frågar han sig, vad ska vi göra med bibelorden: "Om inte vetekornet kommer i jorden och dör blir det ingen frukt." "Den som inte tar sitt kors och följer mig, är mig inte värdig." "Den som vinner sitt liv, han skall mista det och den som mister sitt liv för min skull skall vinna det."
Jag vet inte vem den här Börje är men jag tycker han på lite olika sätt har sköna poänger. Vi är så vana med den västerländska kulturen att vi glömmer bort att reflektera över vad som egentligen betyder något i livet. I väst är framgång och pengar lika med lycka. Gäller det också i kyrkan? I väst är att komma först lika med att vinna, är det så enligt Jesus? I väst är att skapa sig ett eget liv lika med att vara lyckad, vad säger egentligen Bibeln om det?
Den som vinner sitt liv, han ska mista det och den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. I väst behöver vi kanske inte tampas med förföljelse för vår tro. Det finns annat som gör det svårt att vara kristen. Frågan är om vi är medvetna om det?
vilken vän
Det finns en sång som jag många gånger sjungit rakt från mitt hjärtas mörkaste dagar. Och det har varit skrämmande hur precist sången beskriver mitt liv. Sån tröst att veta att författaren till sången skrev denna text 1855. Dessa känslor som jag bär på är inga nyheter varken för jorden jag går på eller Guden jag tror på. För 160 år sedan var Guds nåd och kärlek likadan som den är nu. Så även om jag har svårt att tro att det finns en utväg. Eller även när jag tror att det aldrig kommer gå. Så finns det personer som levt före mig som bevisar motsatsen. Det tycker jag är skönt att vila i.
"Vilken vän vi har i Jesus, trofast, kärleksfull och god! När vi frestas, när vi prövas, vill Han ge oss kraft och mod. Ofta tyngs vi ned av oro, glömmer att vi har en vän som har lovat vara med oss, hjälpa om och om igen.
Har du sorger och bekymmer, är du modlös, trött och svag? Jesus hjälper dig att bära dina bördor dag för dag. Han som gråtit våra tårar ser vår ångest och vår nöd. Den som sörjer vill Han trösta, den som vacklar ger Han stöd.
Är du bitter och besviken? Har ditt hjärta djupa sår? Säg till Jesus hur du känner, våga tro att Han förstår! Han som bar vår synd och plåga i sin egen kropp en gång. Älskar oss och ger oss vila, tänder hopp och föder sång!"
"Vilken vän vi har i Jesus, trofast, kärleksfull och god! När vi frestas, när vi prövas, vill Han ge oss kraft och mod. Ofta tyngs vi ned av oro, glömmer att vi har en vän som har lovat vara med oss, hjälpa om och om igen.
Har du sorger och bekymmer, är du modlös, trött och svag? Jesus hjälper dig att bära dina bördor dag för dag. Han som gråtit våra tårar ser vår ångest och vår nöd. Den som sörjer vill Han trösta, den som vacklar ger Han stöd.
Är du bitter och besviken? Har ditt hjärta djupa sår? Säg till Jesus hur du känner, våga tro att Han förstår! Han som bar vår synd och plåga i sin egen kropp en gång. Älskar oss och ger oss vila, tänder hopp och föder sång!"
han är precis så stor,eller större
Det är ofta jag lyssnar på eller hamnar i samtal där livet och omöjligheten tar överhand. Vårt perspektiv är fastlåst vid att våra liv ser ut så här och att det inte finns något vi kan göra åt det.
Men det är inte sant. Jag kan säga det med sådan övertygelse just därför att jag tror att Gud finns. Och just på grund av denna lilla tro jag har så är jag inte utelämnad till mig själv och mina förmågor.
Det är på grund av att Gud finns som det finns andra vägar. Jag behöver inte själv se dem nu eller veta exakt hur det kommer gå till. Det räcker med att överlämna det där tunga till Han som vet.
Hur gör man då? Vaddå överlämna? Jo det du brottas med som du inte finner någon lösning på, det som inte verkar finnas någon utväg i. Berätta det för Gud och säg att jag pallar inte av det här, jag vet inte hur jag går vidare. Kan du hjälpa mig? Hjälp mig att se, höra och förstå och framförallt vilja.
Det är aldrig Gud som förändras, det är vi. Det är vi, människan som har en sådan möjlighet. Vi kan förändras, det är inte omöjligt, det är faktiskt helt naturligt.
Gud är god och Hans nåd varar i evighet.
Men det är inte sant. Jag kan säga det med sådan övertygelse just därför att jag tror att Gud finns. Och just på grund av denna lilla tro jag har så är jag inte utelämnad till mig själv och mina förmågor.
Det är på grund av att Gud finns som det finns andra vägar. Jag behöver inte själv se dem nu eller veta exakt hur det kommer gå till. Det räcker med att överlämna det där tunga till Han som vet.
Hur gör man då? Vaddå överlämna? Jo det du brottas med som du inte finner någon lösning på, det som inte verkar finnas någon utväg i. Berätta det för Gud och säg att jag pallar inte av det här, jag vet inte hur jag går vidare. Kan du hjälpa mig? Hjälp mig att se, höra och förstå och framförallt vilja.
Det är aldrig Gud som förändras, det är vi. Det är vi, människan som har en sådan möjlighet. Vi kan förändras, det är inte omöjligt, det är faktiskt helt naturligt.
Gud är god och Hans nåd varar i evighet.
just nu är det tid...
För tusende gången (känns det som) drar det in influenser av väckelse från annat land (läs staterna) och drabbar längtande människor i Sverige. Jag vill inte vara cynisk i min berättelse, men oftast brukar det röra upp en stämning i några månader till ett år och sedan lägger det sig, tyvärr, igen.
Jag har själv drabbats av dessa vågor och trott att det är nu den STOORA väckelsen kommer som alla jämt snackar om. Men när sedan vågen stillas så bildas det en tomhet och all tid och längtan man lagt ned blir till en enda fråga. Vad var vi med om? Vad betydde det? Egentligen?
Jag vet att jag låter bitter, cynisk och hård. Inte min mening, jag har en poäng som kommer längre fram.
Så ofta rycks vi med i väckelsevågor, trender, rörelser från andra länder. Och vi tänker och känner att det är NU just NU händer det. Det är NU det är tid. Men sen stillar rörelsen sig, kanske organiserar sig och stagnerar eller helt dör ut. Ofta därför att man har begränsat med ork att engagera sig så mycket under en längre tid. Helt naturligt.
Men det är som om väckelsen inte når tillräckligt långt ned, når inte vårt djup.
De väckelser vi fått höra om som drabbade Sverige i början av 1900-talet fram till mitten av det århundradet började med en enkel bön. "Herre sänd din väckelse, men börja med mig". Inget märkvärdigt men något otroligt grundläggande, börja med mig. Väckelsen är inte till för, först och främst, alla där ute runt omkring. En väckelse måste börja i oss själva. Det är först när jag själv är så djupt drabbad av väckelsen, alltså att jag blivit väckt från min slummer och insett min egen synd, som det finns grund att ta hand om en större drabbning. Det är vad jag tror. Det är först när jag har en självupplevt befrielse som jag med frihet och kärlek kan berätta för andra om vad Gud kan göra för dem.
Precis som jag skrev om konsten att leva idag. Jag vet att Gud vill väckelse, jag vet att Han längtar efter att folk ska vända om och börja leva nära Honom. Nu, igår och alltid. Tiden är alltid redo för det. Men jag blir irriterad när vi vill bli drabbade av väckelserus men inte är beredda att vända om själva. Det är som att äta kakan och samtidigt ha den kvar. Det är vårt vardagliga liv som bereder plats för de stora vågorna.
Jag är helt övertygad om att Gud vill väckelse, jag vet att Han älskar oss och att Den Helge Ande är redo att röra om oss totalt. Den tiden är alltid inne, vi är fortsättningen på Apostlagärningarna. Våra liv hela tiden. Vårt liv har en meningen just därför. Inte därför att det kommer en våg från långtbortistan som vi hakar på.
Det finns mycket gott som kommer av dessa vågor från andra länder. Först och främst kanske därför att de påminner oss om att Gud är verklig. Att människor kan bli förvandlade. Men det är farligt att tro att det är våra chanser till väckelse, att det är dessa rörelser som är våra hopp om väckelse här i Sverige. Det finns bara ett hopp och det är att vi böjer oss inför Gud och låter Honom börja där, hos oss själva.
Jag har själv drabbats av dessa vågor och trott att det är nu den STOORA väckelsen kommer som alla jämt snackar om. Men när sedan vågen stillas så bildas det en tomhet och all tid och längtan man lagt ned blir till en enda fråga. Vad var vi med om? Vad betydde det? Egentligen?
Jag vet att jag låter bitter, cynisk och hård. Inte min mening, jag har en poäng som kommer längre fram.
Så ofta rycks vi med i väckelsevågor, trender, rörelser från andra länder. Och vi tänker och känner att det är NU just NU händer det. Det är NU det är tid. Men sen stillar rörelsen sig, kanske organiserar sig och stagnerar eller helt dör ut. Ofta därför att man har begränsat med ork att engagera sig så mycket under en längre tid. Helt naturligt.
Men det är som om väckelsen inte når tillräckligt långt ned, når inte vårt djup.
De väckelser vi fått höra om som drabbade Sverige i början av 1900-talet fram till mitten av det århundradet började med en enkel bön. "Herre sänd din väckelse, men börja med mig". Inget märkvärdigt men något otroligt grundläggande, börja med mig. Väckelsen är inte till för, först och främst, alla där ute runt omkring. En väckelse måste börja i oss själva. Det är först när jag själv är så djupt drabbad av väckelsen, alltså att jag blivit väckt från min slummer och insett min egen synd, som det finns grund att ta hand om en större drabbning. Det är vad jag tror. Det är först när jag har en självupplevt befrielse som jag med frihet och kärlek kan berätta för andra om vad Gud kan göra för dem.
Precis som jag skrev om konsten att leva idag. Jag vet att Gud vill väckelse, jag vet att Han längtar efter att folk ska vända om och börja leva nära Honom. Nu, igår och alltid. Tiden är alltid redo för det. Men jag blir irriterad när vi vill bli drabbade av väckelserus men inte är beredda att vända om själva. Det är som att äta kakan och samtidigt ha den kvar. Det är vårt vardagliga liv som bereder plats för de stora vågorna.
Jag är helt övertygad om att Gud vill väckelse, jag vet att Han älskar oss och att Den Helge Ande är redo att röra om oss totalt. Den tiden är alltid inne, vi är fortsättningen på Apostlagärningarna. Våra liv hela tiden. Vårt liv har en meningen just därför. Inte därför att det kommer en våg från långtbortistan som vi hakar på.
Det finns mycket gott som kommer av dessa vågor från andra länder. Först och främst kanske därför att de påminner oss om att Gud är verklig. Att människor kan bli förvandlade. Men det är farligt att tro att det är våra chanser till väckelse, att det är dessa rörelser som är våra hopp om väckelse här i Sverige. Det finns bara ett hopp och det är att vi böjer oss inför Gud och låter Honom börja där, hos oss själva.
måndagsreflektioner
Sent igår kväll såg jag på existens som handlade om syndbegreppet inom frikyrkan, även om det var främst pingströrelsen i norrland som belystes.
Jag har två reflektioner efter programmet. För det första så måste vi kristna, vi som tillhör och är med i församlingar i Sverige, lära oss att prata med vanliga svenskar så att de förstår vad vi pratar om. Det är väl inte så konstigt om kyrkan blir missförstådd när vi inte ens kan kommunicera på vårt lands språk? Jag pratar här inte om att vi måste förpacka oss annorlunda eller att vi måste dra till med nya fräscha uttryck. Det jag pratar om är att vi måste kunna förklara synd, tro, Gud, Jesus utan att vårt språkbruk kastas 50 år tillbaks i tiden tillsammans med bilder och förklaringar. Det är ju det här som är så himla pinsamt. Att vi som är så bra på att skicka ut missionärer inte kan missionera i vårt eget land. När man talar om mission i ett annat land är kulturförståelse och språk oerhört viktiga begrepp som man satsar stenhårt på. Men när det kommer till vårt eget land så spelar kulturförståelse och relevant språk ingen som helst roll. Vi verkar tro att vi har koll.
Det här var en av sakerna jag som tonåring kände inte fungerade för mig. Eftersom jag älskade konst, mode och musik så fick jag influenser i från annat håll och kunde uppfatta att vårt språk, vår kultur och så kallade konst inom kyrkan var förlegad, oattraktiv och framförallt inte ett dugg trovärdig. Trovärdig var mitt favoritord. I allt jag ville göra ville jag vara trovärdig och det blev mer och mer tydligt hur kyrkan inte var det. Man hade bilden av sig att man hängde med, vi hade ju ändå elgitarrer till lovsången och bytte snabbt från OH till projektor. Men det är liksom inte där det sitter. Trovärdig handlar om att leva som man lär men också att leva i nuet, jag tror att den Helige Anden hela tiden kräver av oss att leva nu. Det betyder att vi måste vara nära vårt innersta nu. Inte fly från saker som skrämmer oss, inte förtränga verkligheten eller skynda vidare och drömma om ett imorgon. Det är idag vi lever och det är här och nu vi behöver vara sanna. Sannheten som jag hittade i konsten och kulturen tvingade mig att se hur kyrkan levde i ett förflutet och en framtid men inte i ett nu.
Det andra jag vill skriva om efter att ha sett programmet är att vi i kyrkan lägger för mycket tid och prat på synden och alldeles för lite på nåden. Det enda som är intressant med synden är att det finns nåd. NÅD. Det är det som är häftigt, det är vår grej! Men vi är för upptagna med att leva heligt och rent att vi glömmer bort att vi är människor och att Gud är Gud. Jag menar inte att det är ok att synda eller att det inte finns synd. Det finns synd och vi syndar allihop. Hela tiden. Det går inte en dag utan att vi syndar. OCH DET ÄR JU DET SOM ÄR SÅ STORT MED VÅR GUD, NÅDEN ÄR NY VAR MORGON. Vad ska vi med nåd till om vi lyckas leva syndfritt enligt vår mall för vad synd är? Vad ska vi med Gud till om vi inte har någon synd? Vad tjänar allt till? Det är det som blir så fel när sk teologer vill få oss att tro att det inte finns någon synd och att Gud är en tillåtande Gud. Men det är också fel att tro att vi kan bygga oss en trygg livsstil utan synd, så om vi bara följer vår livsstilsmall så är man på den goda sidan. Nej det jag förstått av att vara kristen är att det är ständigt en kamp. Synden inom mig och nåden som är mig given. Och vi vill så gärna ha en ordentlig mall vi kan följa så vi slipper slitet, så vi slipper tänka vid varje avtagsväg i våra liv. Men jag tror att det är så ett kristet liv ser ut. Vi lever med ett levande samvete som ständigt frågar oss ifall vi är trovärdiga, om vi gör rätt. Det är skitjobbigt och det vore ju skönare att kunna följa en mall så vi slipper känna av det där samvetet. Men jag är ledsen att behöva berätta att det inte fungerar så. Vi måste tänka om vi vill vara efterföljare till Jesus. Ingen är säker, någonsin, det är därför det finns nåd. Synden gör nåden ständigt aktuell och den är mig given helt oförtjänt. Jag kan inte förtjäna den, jag kan bara ta emot den.
Jag har två reflektioner efter programmet. För det första så måste vi kristna, vi som tillhör och är med i församlingar i Sverige, lära oss att prata med vanliga svenskar så att de förstår vad vi pratar om. Det är väl inte så konstigt om kyrkan blir missförstådd när vi inte ens kan kommunicera på vårt lands språk? Jag pratar här inte om att vi måste förpacka oss annorlunda eller att vi måste dra till med nya fräscha uttryck. Det jag pratar om är att vi måste kunna förklara synd, tro, Gud, Jesus utan att vårt språkbruk kastas 50 år tillbaks i tiden tillsammans med bilder och förklaringar. Det är ju det här som är så himla pinsamt. Att vi som är så bra på att skicka ut missionärer inte kan missionera i vårt eget land. När man talar om mission i ett annat land är kulturförståelse och språk oerhört viktiga begrepp som man satsar stenhårt på. Men när det kommer till vårt eget land så spelar kulturförståelse och relevant språk ingen som helst roll. Vi verkar tro att vi har koll.
Det här var en av sakerna jag som tonåring kände inte fungerade för mig. Eftersom jag älskade konst, mode och musik så fick jag influenser i från annat håll och kunde uppfatta att vårt språk, vår kultur och så kallade konst inom kyrkan var förlegad, oattraktiv och framförallt inte ett dugg trovärdig. Trovärdig var mitt favoritord. I allt jag ville göra ville jag vara trovärdig och det blev mer och mer tydligt hur kyrkan inte var det. Man hade bilden av sig att man hängde med, vi hade ju ändå elgitarrer till lovsången och bytte snabbt från OH till projektor. Men det är liksom inte där det sitter. Trovärdig handlar om att leva som man lär men också att leva i nuet, jag tror att den Helige Anden hela tiden kräver av oss att leva nu. Det betyder att vi måste vara nära vårt innersta nu. Inte fly från saker som skrämmer oss, inte förtränga verkligheten eller skynda vidare och drömma om ett imorgon. Det är idag vi lever och det är här och nu vi behöver vara sanna. Sannheten som jag hittade i konsten och kulturen tvingade mig att se hur kyrkan levde i ett förflutet och en framtid men inte i ett nu.
Det andra jag vill skriva om efter att ha sett programmet är att vi i kyrkan lägger för mycket tid och prat på synden och alldeles för lite på nåden. Det enda som är intressant med synden är att det finns nåd. NÅD. Det är det som är häftigt, det är vår grej! Men vi är för upptagna med att leva heligt och rent att vi glömmer bort att vi är människor och att Gud är Gud. Jag menar inte att det är ok att synda eller att det inte finns synd. Det finns synd och vi syndar allihop. Hela tiden. Det går inte en dag utan att vi syndar. OCH DET ÄR JU DET SOM ÄR SÅ STORT MED VÅR GUD, NÅDEN ÄR NY VAR MORGON. Vad ska vi med nåd till om vi lyckas leva syndfritt enligt vår mall för vad synd är? Vad ska vi med Gud till om vi inte har någon synd? Vad tjänar allt till? Det är det som blir så fel när sk teologer vill få oss att tro att det inte finns någon synd och att Gud är en tillåtande Gud. Men det är också fel att tro att vi kan bygga oss en trygg livsstil utan synd, så om vi bara följer vår livsstilsmall så är man på den goda sidan. Nej det jag förstått av att vara kristen är att det är ständigt en kamp. Synden inom mig och nåden som är mig given. Och vi vill så gärna ha en ordentlig mall vi kan följa så vi slipper slitet, så vi slipper tänka vid varje avtagsväg i våra liv. Men jag tror att det är så ett kristet liv ser ut. Vi lever med ett levande samvete som ständigt frågar oss ifall vi är trovärdiga, om vi gör rätt. Det är skitjobbigt och det vore ju skönare att kunna följa en mall så vi slipper känna av det där samvetet. Men jag är ledsen att behöva berätta att det inte fungerar så. Vi måste tänka om vi vill vara efterföljare till Jesus. Ingen är säker, någonsin, det är därför det finns nåd. Synden gör nåden ständigt aktuell och den är mig given helt oförtjänt. Jag kan inte förtjäna den, jag kan bara ta emot den.
ett brustet halleluja
Jag har skrivit om det förrut, nu tänkte jag mest hänvisa till en artikel som sammanfattar en undervisning i ämnet.
Det är kanske för att jag levt med brustenhet så länge jag kan minnas i mitt liv. Men jag kan bara säga att jag har aldrig mött Gud så starkt, sett Gud verka och varit så naturlig med Gud i alla möjliga sammanhang som när min brustenhet varit så uppenbar att jag känt mig naken. Det har aldrig varit så helande som när jag blottat mitt inre, min brustenhet, och vågat tro på under. Och trots helande och befrielse finns det trasigheter kvar, sprickor i mitt lerkärl. Men jag tror det ska vara så. För det blir så mycket tydligare att det inte är mig och mina förmågor det handlar om, utan om någon annan. Skatten inuti mitt spruckna lerkärl.
Det är kanske för att jag levt med brustenhet så länge jag kan minnas i mitt liv. Men jag kan bara säga att jag har aldrig mött Gud så starkt, sett Gud verka och varit så naturlig med Gud i alla möjliga sammanhang som när min brustenhet varit så uppenbar att jag känt mig naken. Det har aldrig varit så helande som när jag blottat mitt inre, min brustenhet, och vågat tro på under. Och trots helande och befrielse finns det trasigheter kvar, sprickor i mitt lerkärl. Men jag tror det ska vara så. För det blir så mycket tydligare att det inte är mig och mina förmågor det handlar om, utan om någon annan. Skatten inuti mitt spruckna lerkärl.
gudstjänstfirande
På senare år har jag funnit en vila i gudstjänster som har en tydlig och genomtänkt ordning, liturgi. Att vara delaktig i en form som firats i århundranden är mäktigt tycker jag. Känslan av att äga och vara en del av en historia och ett arv och samtidigt på nytt förnya sina löften och påminnas om det Gud gjort för mig. Jag har förmånen att få vara med och göra en sådan gudstjänst möjlig. En gång i månaden samlar vi för nattvard,förbön,predikan och lovsång. Det känns spännande eftersom det är ett ganska nytt sätt att fira gudstjänst i frikyrkan.
Men det är inte bara på grund av att jag känner mig delaktig i något större som det känns bra med en sån gudstjänst. Jag har kommit fram till att det är tidlösheten som attraherar mig just nu. Det är formerna som känns anonyma och som gör det lättare för mig att slappna av och ta emot. Det är inte saker som "kulturellt relevanta uttryck", strålkastare och yttre attribut som stör intrycket. Det är avskalat och ärligt. Att följa en viss ordning gör också att jag slipper känna att jag måste leda eller bete mig på ett särskilt sätt. Jag slappnar av och deltar som alla andra och vi kan tillsammans fira det som är väsentligt.
Och det är efterlängtat.
Men det är inte bara på grund av att jag känner mig delaktig i något större som det känns bra med en sån gudstjänst. Jag har kommit fram till att det är tidlösheten som attraherar mig just nu. Det är formerna som känns anonyma och som gör det lättare för mig att slappna av och ta emot. Det är inte saker som "kulturellt relevanta uttryck", strålkastare och yttre attribut som stör intrycket. Det är avskalat och ärligt. Att följa en viss ordning gör också att jag slipper känna att jag måste leda eller bete mig på ett särskilt sätt. Jag slappnar av och deltar som alla andra och vi kan tillsammans fira det som är väsentligt.
Och det är efterlängtat.
veckans utmaning
Jag tror vi behöver utmanas att våga tänka ett steg till när det gäller oss själva och vad Gud kan göra i våra liv. Vi duttar för mycket och leker i fantasins värld med formler och underbara formuleringar. Men vad blir på riktigt? Vad blir konkret verklighet i vår vardag, något som man kan ta på? Eller så är vi så trötta på allt sånt att vi helt slutat upp att ens bry oss.
Vissa av oss växte upp i sammanhang där vi lärde oss att vår tro kunde flytta berg. Och vi trodde ibland så det knakade men inget hände. Vi blev besvikna och nedslagna.
Några av oss drabbades av 24/7 visionen och bad bad bad. Tills vi inte orkade be mer, trötta efter alla dygnsvakor och desillusionerade.
Sen finns vi som hängde på i profetsvängen och bad Gud uppenbara både det ena och andra. Till slut stod vi och sökte i vårt inre efter portkoden som om det var en profetisk hälsning.
Trötta och cyniska har vi nu slutat. Eller så har vi aldrig börjat. Och tackvare att vi inte ber så händer det inget.
Till alla oss vill jag ge en utmaning. Bestäm en mening som du ska be som handlar om dig och ditt inre liv. Tex "Gud gör mig hel" eller "läk mina sår" "gör mig fri" "lär mig att älska" osv. Du behöver inte tro så mycket på bönen inte vilja heller. Det är mer en riktning du önskade att du kunde gå eller som du brukar prata om. Sen ska du be den här enkla bönen minst en gång om dagen.
Du behöver inte tro det eller känna det. Din enda prestation är att be det och sedan låta Gud göra det Han är bäst på!
Vissa av oss växte upp i sammanhang där vi lärde oss att vår tro kunde flytta berg. Och vi trodde ibland så det knakade men inget hände. Vi blev besvikna och nedslagna.
Några av oss drabbades av 24/7 visionen och bad bad bad. Tills vi inte orkade be mer, trötta efter alla dygnsvakor och desillusionerade.
Sen finns vi som hängde på i profetsvängen och bad Gud uppenbara både det ena och andra. Till slut stod vi och sökte i vårt inre efter portkoden som om det var en profetisk hälsning.
Trötta och cyniska har vi nu slutat. Eller så har vi aldrig börjat. Och tackvare att vi inte ber så händer det inget.
Till alla oss vill jag ge en utmaning. Bestäm en mening som du ska be som handlar om dig och ditt inre liv. Tex "Gud gör mig hel" eller "läk mina sår" "gör mig fri" "lär mig att älska" osv. Du behöver inte tro så mycket på bönen inte vilja heller. Det är mer en riktning du önskade att du kunde gå eller som du brukar prata om. Sen ska du be den här enkla bönen minst en gång om dagen.
Du behöver inte tro det eller känna det. Din enda prestation är att be det och sedan låta Gud göra det Han är bäst på!
höst höst höst
Jag går och grubblar på flera tänkbara blogginlägg och de slåss om att få komma ut först. Vet inte hur det här ska gå. Men det känns så härligt när jag drivs av en sån lust till att skriva. Det är ju därför jag skriver. Men ibland kan man liksom känna att lusten inte finns där på samma sätt och då undrar jag om jag någonsin kommer drivas av den där skrivarlustan igen.
Men när det är höst så är det som om något kryper fram. En smygande känsla. En känsla av att det är dags att tända ett ljus fylla en stor kopp med ett riktigt gott te och sedan formulera ihjäl timmarna. Skriva av sig. Det är det som drabbat mig nu. Hösten. Hösten med det nya livet. Det är på hösten det händer, det riktiga nyåret. Efter veckor av ledighet och frihet från vardagens lunk kommer vi tillbaka. Jag älskar vad friheten har gjort med oss. Stilar har bytts ut, vänskapsband som knutits och kärlek som har blommat.
Det är i början av hösten allt kommer upp till ytan, ställs på sin spets och testas. Kan jag bära upp min nya stil i vardagen eller vågar jag bara göra det hemma på ledigheten? Vågar jag stå för min nya hårfärg eller mina nya kängor?
En av de finaste sakerna med hösten är att alla par som bildats under sommaren träder fram i offentligheten. Håller varandra i hand. Personer som tidigare inte höll varandra i hand, kanske inte ens var i samma umgängeskrets, har helt plötsligt mycket med varandra att göra. Hur gick det till? Åh jag kan bli så fascinerad av hur par blir till. Att det helt plötsligt ur inget uppstår en gemenskap. Hur en vanlig vänskap helt plötsligt innebär något mer. Hur omvärlden helt plötsligt utestängs från den nya gemenskapen. Jag älskar den typen av utanförskap. Utanförskapet som blir av ett nytt par som bildats. Det är något skört med det att gå ut i offentligheten med sin kärlek. Öppet visa sina känslor, erkänna vem som tagit ens hjärta med storm.
Men framförallt så gillar jag hösten på grund av att det är så tydligt hur livet och skapelsen hänger ihop. Att naturen sköter sitt trots allt. Löven får nya färger och faller sedan ned. Träd lyses upp av rönnbär och blommor går in i sista andningen. Och samtidigt som naturen så tydligt ger tecken på nedbrytning och död så fullständigt sprakar det av liv, det är skördetid. Och mitt i den här processen står vi människor upptagna av våra liv och vår vardag och inte kan annat än bara vara delaktiga i det naturen håller på med. För vi kan kanske påverka miljön negativt genom vårt levnadssätt men i mångt o mycket sköter naturen sig själv. Fåglarna flyttar när det är tid för det och träd fäller löv när det är tid för det. Vi behöver inte se till att det ska hända. Vi har inget ansvar för det. Men det säger oss något om evigheten om det som är beständigt. Om sanningar som finns där oavsett. Och det mina vänner är en av livets härliga visdomar som jag just nu njuter av.
Men när det är höst så är det som om något kryper fram. En smygande känsla. En känsla av att det är dags att tända ett ljus fylla en stor kopp med ett riktigt gott te och sedan formulera ihjäl timmarna. Skriva av sig. Det är det som drabbat mig nu. Hösten. Hösten med det nya livet. Det är på hösten det händer, det riktiga nyåret. Efter veckor av ledighet och frihet från vardagens lunk kommer vi tillbaka. Jag älskar vad friheten har gjort med oss. Stilar har bytts ut, vänskapsband som knutits och kärlek som har blommat.
Det är i början av hösten allt kommer upp till ytan, ställs på sin spets och testas. Kan jag bära upp min nya stil i vardagen eller vågar jag bara göra det hemma på ledigheten? Vågar jag stå för min nya hårfärg eller mina nya kängor?
En av de finaste sakerna med hösten är att alla par som bildats under sommaren träder fram i offentligheten. Håller varandra i hand. Personer som tidigare inte höll varandra i hand, kanske inte ens var i samma umgängeskrets, har helt plötsligt mycket med varandra att göra. Hur gick det till? Åh jag kan bli så fascinerad av hur par blir till. Att det helt plötsligt ur inget uppstår en gemenskap. Hur en vanlig vänskap helt plötsligt innebär något mer. Hur omvärlden helt plötsligt utestängs från den nya gemenskapen. Jag älskar den typen av utanförskap. Utanförskapet som blir av ett nytt par som bildats. Det är något skört med det att gå ut i offentligheten med sin kärlek. Öppet visa sina känslor, erkänna vem som tagit ens hjärta med storm.
Men framförallt så gillar jag hösten på grund av att det är så tydligt hur livet och skapelsen hänger ihop. Att naturen sköter sitt trots allt. Löven får nya färger och faller sedan ned. Träd lyses upp av rönnbär och blommor går in i sista andningen. Och samtidigt som naturen så tydligt ger tecken på nedbrytning och död så fullständigt sprakar det av liv, det är skördetid. Och mitt i den här processen står vi människor upptagna av våra liv och vår vardag och inte kan annat än bara vara delaktiga i det naturen håller på med. För vi kan kanske påverka miljön negativt genom vårt levnadssätt men i mångt o mycket sköter naturen sig själv. Fåglarna flyttar när det är tid för det och träd fäller löv när det är tid för det. Vi behöver inte se till att det ska hända. Vi har inget ansvar för det. Men det säger oss något om evigheten om det som är beständigt. Om sanningar som finns där oavsett. Och det mina vänner är en av livets härliga visdomar som jag just nu njuter av.
det går bra nu..
Förlåt mina något klyschade rubriker, jag tycker bara det är så fantastiskt kul att ha klämkäcka meningar som kan skvallra lite om innehållet i det jag tänker skriva. Vad är en blogg egentligen? Har funderat lite på det och folk har undrat. Det är ju sjukt ute med blogg för vissa, medan det i andra kretsar är mer av ett nödvändigt ont (kanske?).
Vem skriver jag för? Jag har alltid så länge jag kan minnas skrivit texter, skrivit för glatta livet. Det har gett mig hjälp att förstå livet, tron, vännerna och allt som händer. Vissa perioder hade jag svårt att sätta ord på det svarta tunga som låg över mig. Då flydde jag in i andra uttryckssätt. Men att skriva har alltid varit en självklarhet för mig. På gymnasiet hade jag en hemsida där jag skrev dagbok och jag fick många nya vänner tack vare den sidan. Den fungerade i praktiken som en vanlig blogg men jag hade större möjligheter att göra om utseendet på den. Det är en period jag minns med stolthet och lite avund på. För jag har glömt bort hur man gör hemsidor så jag vet inte hur man ändrar så mkt längre. Jag upplever den tiden i mitt liv som väldigt kreativ.
Och det är väl en sak jag tänkt väldigt mycket på den senaste tiden. Just hur tiden bakom mig präglar den jag är. Ibland så mycket att det skymmer framtida möjligheter. Jag kan sörja att jag missade saker i min uppväxt på grund av omständigheter... och inte se att jag har möjlighet till helt nya upplevelser nu, om jag bara ville lyfta blicken. Men det senaste året har mer och mer blivit en tid då jag lagt pussel och sett hur olika delar av mitt liv hamnat på rätt plats. Jag är så sjukt stolt över den jag är. Och nu vill jag varna känsliga läsare från att fortsätta läsa. Jag har varit låst i dålig självbild och fruktansvärt dålig förståelse för mitt värde som människa. Jag har sett ned på mig själv och mina egenskaper och trott att det kommer aldrig bli nåt vettigt av mig. Jag tror dock att den insikten präglat mig också på ett gott sätt. Jag förstod redan som väldigt ung att jag inte hade en chans i livet utan Guds hjälp. Jag har tydliga minnen av att gå hem från skolan, gena över fotbollsplanen framför dagiset och bli så tacksam att det enda sättet att uttrycka det på var att sjunga Amazing grace, saved a wretch like me.. Jag hade så dålig tro på mig själv att jag överlät mitt liv och min framtid i händerna på Den Allsmäktige. Jag såg det som min enda chans och samtidigt visste jag inom mig att jag inte var värd ens det. Så jag har jobbat på att få Guds kärlek och nåd, jag har ansträngt mig och tack vare det varit med om mycket. Men det har också gett mig långa perioder av magkatarr, spänningshuvudvärk och depressioner.
Men nu när jag sitter här vid frukostbordet och äter min frukost samtidigt som jag skriver, vilket är en sån otroligt skön känsla. Så känner jag mig så fruktansvärt stolt över mig själv. Inte bara för att jag gav mitt liv till Gud utan för att jag faktiskt arbetat mig till så mycket erfarenheter som jag har användning för. Det har blivit ännu mer tydligt sista tiden vem jag är och hur jag kan bli använd, inte bara en del utan hela min personlighet. Och även om Gud är skyldig till det mesta så har jag i ärlighetens namn fått jobba riktigt hårt för att komma hit. Min karriärstege går inom mig, jag har klättrat riktigt högt i den de senaste månaderna. Jag är numera chef över de flesta av mina känslor och gåvor. Jag är inte VD det är fortfarande Gud som är det, men jag har fått högre position i företaget Josefin. Och trots blod svett och tårar så var det värt allt. Och det är det här jag ville varna för. I Sverige får man ju inte uttrycka såna här känslor, men vet du vad? Om du läst hela vägen hit och stör dig på min frihet så är det ärligt talat inte mitt problem.
Jag vill avsluta detta inlägg med en text från en låt som just nu går på repeat på min Spotify. Det får bli dagens melodi.
Poud to be part of these days
I sit and wonder what's taking them so long or is the time frame I
use so wrong. They should have been here but no one has shown but their
absence became the reason for this song. I'm in love with the making of
something to be. Something truthfully from within me. I love the
feeling of total expression the falling down the no control the filling
a hole. I don't ever wanna change my ways. This freedom we’ve created.
I am proud to be a part of these days. Never underestimate it. Well
maybe I might have to slow down a little. I know I really should but it
takes a lot more than I thought it would. There's always something
around I need to attend just to survive. In order to keep the fire in
me alive. - Tingsek
de är inte dina fiender. De är början på ett äventyr
Jag jobbar med ungdomar. De är stökiga, högljudda, spelar musik på sina mobiltelefoner. De dricker sjukt mycket vatten och äter onyttigt många chokladbollar. De snackar precis hela tiden. Pratar i munnen på varandra. Deras hår har olika färger och står ofta ut åt alla möjliga håll. De provar på nya saker och faller för grupptrycket. De söker uppmärksamhet och bekräftekse. Jakten efter att vara "någon" att "bli någon" genomsyrar deras små kroppar. Det är sjukt provocerande och störande. Jobbigt att prata med störiga och högljudda attityds frillor.
Vill man arbeta med människor får man räkna med att möta ofärdiga människor. Man får vara beredd på att vi är olika och att vi inte kommit lika långt.
Vill man ha chans att påverka en ung generation ge "unga vuxna" en chans. Då måste man se förbi det ofärdiga och stökiga. Man måste se förbi allt som eventuellt kan provocera eller göra en rädd. Då måste man se till deras värde som människa, till att alla är värda en chans. Då måste du veta att allt är möjligt och att om folk bara visste det skulle de kunna göra precis vad som helst av sina liv. Då måste du låta bli att stämpla dem eller sätta folk i olika fack. Då måste du våga möta människan öga mot öga. I kärlek och vänskap. Du är min vän inte min fiende. Och det är då det roliga äventyret börjar!
Vill man arbeta med människor får man räkna med att möta ofärdiga människor. Man får vara beredd på att vi är olika och att vi inte kommit lika långt.
Vill man ha chans att påverka en ung generation ge "unga vuxna" en chans. Då måste man se förbi det ofärdiga och stökiga. Man måste se förbi allt som eventuellt kan provocera eller göra en rädd. Då måste man se till deras värde som människa, till att alla är värda en chans. Då måste du veta att allt är möjligt och att om folk bara visste det skulle de kunna göra precis vad som helst av sina liv. Då måste du låta bli att stämpla dem eller sätta folk i olika fack. Då måste du våga möta människan öga mot öga. I kärlek och vänskap. Du är min vän inte min fiende. Och det är då det roliga äventyret börjar!
kan du ta min sårbarhet?
Jag förundras ibland av hur blinda vi är för den stora bilden. Hur svårt vi har att jämföra oss med andra och framförallt de som bär på så uppenbart mycket sår. Vi klarar inte av det. Är det för att vi blir påminda om våra egna? Vet vi inte om att vi är förlåtna? Att vi kan få läkedom och nåd? Nej vi gör nog inte det för vi vill inte veta av vår egen synd, vår egen bortvändhet. Vi vill tro att vi är ok, att vi är skötsamma och följer alla regler och att det är det som en gång kommer rädda oss. Det är som att vi tror att vi kan leva utan synd om vi har en "kristen livsstil". Vi kallar det för helgelse och genom vårt fina leverne skiljer vi oss från dem som inte tar Gud på lika stort allvar. Jag tror vi hamnat hos fariséerna.
Det är oändligt många som på olika sätt vill få oss att tro att det inte finns någon synd. Att Jesus inte har något att förlåta, eller att allt redan är gjort och därför spelar nuets handlingar ingen roll. Det är inte bara Gardell som har en tveksam bild av vem Jesus egentligen var och vad det innebär att vara kristen. Det har även vi inom kyrkan. Jag är uppvuxen i en församling där de annorlunda, de som kämpade lite mer, de smutsiga, de som ifrågasatte stöttes bort. De som var öppna med sin synd och bad om förlåtelse fick inte längre dela gemenskap. Som att man trodde att det skulle svärta ned hela församlingen? Som att man trodde att det gjorde församlingen mer helig och ren att stöta bort det smutsiga?
Det är så ofta som jag tror att vi helt har tappat poängen i kyrkan. Vi är syndare. Tack och lov för det. Det är ju för att VI ÄR SYNDARE som Jesus kan befria oss. Det är ju på grund av vår synd som Gud i sin storhet kan visa sin enorma nåd. Om och om igen. Om du tror att du blir syndfri för att du blivit kristen så tar du fel. Om du tror att du hamnade i gräddfilen så har du inte fattat någonting. Att vara kristen är att hela tiden inse vilket bortfall som finns inom mig själv. Att ständigt måsta bli påmind om att Jesus dog för min skull. I nåd visade han sin kärlek till mig.
Det handlar inte om att acceptera synden och tycka att det är ok. Men det handlar om att inse att synd är så mkt mer än enskilda handlingar. Det är min bortvändhet från Gud. En handling kan föra mig bort från Gud likväl som en attityd, en längtan eller en kärlek kan. Och det är inte ett hopplöst erkännande att jag aldrig blir syndfri. Relationen med Gud gör att nya synder uppdagas hela tiden. Ju närmre jag kommer desto mer inser jag min synd. Eftersom Gud är helig så är det helt naturligt i vår relation. Jag behöver Jesus för att kunna närma mig Gud så pass. Jesus är min biljett. Hans död på korset gör det möjligt för mig att frimodigt vända mig åter till Gud coh kasta mig i Hans armar. Det handlar inte om mitt perfekta liv, min brist på "synd", min "normalitet" eller brist på dåliga egenskaper. Det är tack vare Jesus.
Och om vi skulle förstå det skulle vi älska varandras sår och bräcklighet för det skulle påminna oss om vilken nåd över allt förnuft som vi har tillgång till.
Det är oändligt många som på olika sätt vill få oss att tro att det inte finns någon synd. Att Jesus inte har något att förlåta, eller att allt redan är gjort och därför spelar nuets handlingar ingen roll. Det är inte bara Gardell som har en tveksam bild av vem Jesus egentligen var och vad det innebär att vara kristen. Det har även vi inom kyrkan. Jag är uppvuxen i en församling där de annorlunda, de som kämpade lite mer, de smutsiga, de som ifrågasatte stöttes bort. De som var öppna med sin synd och bad om förlåtelse fick inte längre dela gemenskap. Som att man trodde att det skulle svärta ned hela församlingen? Som att man trodde att det gjorde församlingen mer helig och ren att stöta bort det smutsiga?
Det är så ofta som jag tror att vi helt har tappat poängen i kyrkan. Vi är syndare. Tack och lov för det. Det är ju för att VI ÄR SYNDARE som Jesus kan befria oss. Det är ju på grund av vår synd som Gud i sin storhet kan visa sin enorma nåd. Om och om igen. Om du tror att du blir syndfri för att du blivit kristen så tar du fel. Om du tror att du hamnade i gräddfilen så har du inte fattat någonting. Att vara kristen är att hela tiden inse vilket bortfall som finns inom mig själv. Att ständigt måsta bli påmind om att Jesus dog för min skull. I nåd visade han sin kärlek till mig.
Det handlar inte om att acceptera synden och tycka att det är ok. Men det handlar om att inse att synd är så mkt mer än enskilda handlingar. Det är min bortvändhet från Gud. En handling kan föra mig bort från Gud likväl som en attityd, en längtan eller en kärlek kan. Och det är inte ett hopplöst erkännande att jag aldrig blir syndfri. Relationen med Gud gör att nya synder uppdagas hela tiden. Ju närmre jag kommer desto mer inser jag min synd. Eftersom Gud är helig så är det helt naturligt i vår relation. Jag behöver Jesus för att kunna närma mig Gud så pass. Jesus är min biljett. Hans död på korset gör det möjligt för mig att frimodigt vända mig åter till Gud coh kasta mig i Hans armar. Det handlar inte om mitt perfekta liv, min brist på "synd", min "normalitet" eller brist på dåliga egenskaper. Det är tack vare Jesus.
Och om vi skulle förstå det skulle vi älska varandras sår och bräcklighet för det skulle påminna oss om vilken nåd över allt förnuft som vi har tillgång till.
finns det någon sensmoral?
Ja det gör det faktiskt. I det föregående inlägget skrev jag om att jag accepterade smärtan och vad den gjorde med mig igår. Jag lät det förbli så och struntade i att det fanns hjälp att få. Men jag tror det är just där det sitter. Om man inte tror eller förstår att det är ett problem som man kan lösa, så söker man inte hjälp för det. Då är det bara som det är och det finns ingen utväg.
När det gäller migrän finns det ju uppenbara resurser att ta till när den attackerar. Värre är det med depression, ångest, tråkighet och dåliga relationer.
Det är som att vi har en benägenhet att acceptera situationer bara för att vi är vana vid dem. En vana blir tillslut en trygghet hur dumt det än kan låta att vara trygg i att man går med ständig värk eller vad det kan vara. Det sätter sig i vår identitet. Till slut är det så här vi är och det kan man ju inte ändra på. Till slut är det så här livet blev, det är bara att tacka och ta emot.
Men det är något jag inte håller med om. Vi har en inneboende kraft att förändra vår situation. Vi själva besitter en enorm skaparkraft och överlevnadsinstinkt. Den kan ibland skydda oss på fel sätt därför att vi lärt den larma vid fel situationer. Men det kan också vara så att vi tolkar larmet på fel sätt. Det ska till äkta dödsskräck för att vissa ska förstå att de faktiskt kan förändra sitt liv. Det är inte sällan man hör om människor som varit nära döden och överlevt och därefter gör helomvändning i sitt liv, byter jobb, flyttar, klipper sig och gör om. Men det måste inte till död för att det ska bli liv. Inte i den här frågan.
Det här handlar om inre mognad. Att acceptera ett inre arbete som tar tid, gör ont, är drygt och påfrestande. Det är inte förrän på andra sidan man helt och fullt kan säga att det har varit värt allt. Jag var på en föreläsning med Lugna Gatan för någon vecka sedan. Efter att ha hört om en av föreläsarnas liv säger hon, trots allt jag varit med om, skulle jag få chans att göra om skulle jag göra exakt samma sak. Bara för att det har lett mig till den jag är idag och till det här jobbet.
Det är detta som är det mest fantastiska tycker jag. För det är i vår ökenvandring som vi formas till dem vi är. Det är i öknen vi lär oss av våra dåliga egenskaper, hemska erfarenheter och allt det där. Och det är där de blir till guldkorn i din skattkista. Den värstaste värsta upplevelsen kan bli en rik erfarenhet som du har användning för resten av ditt liv. Det är inte så att vi ska gömma misstag och hemskheter. Vi måste möta dem, acceptera att de har hänt och sedan gå vidare.
Du börjar vandringen genom att säga "bring it on" och fortsätter genom att säga "jag är inte rädd jag kan..." möt din rädsla med nyfiken ilska och utmana dig själv.
När det gäller migrän finns det ju uppenbara resurser att ta till när den attackerar. Värre är det med depression, ångest, tråkighet och dåliga relationer.
Det är som att vi har en benägenhet att acceptera situationer bara för att vi är vana vid dem. En vana blir tillslut en trygghet hur dumt det än kan låta att vara trygg i att man går med ständig värk eller vad det kan vara. Det sätter sig i vår identitet. Till slut är det så här vi är och det kan man ju inte ändra på. Till slut är det så här livet blev, det är bara att tacka och ta emot.
Men det är något jag inte håller med om. Vi har en inneboende kraft att förändra vår situation. Vi själva besitter en enorm skaparkraft och överlevnadsinstinkt. Den kan ibland skydda oss på fel sätt därför att vi lärt den larma vid fel situationer. Men det kan också vara så att vi tolkar larmet på fel sätt. Det ska till äkta dödsskräck för att vissa ska förstå att de faktiskt kan förändra sitt liv. Det är inte sällan man hör om människor som varit nära döden och överlevt och därefter gör helomvändning i sitt liv, byter jobb, flyttar, klipper sig och gör om. Men det måste inte till död för att det ska bli liv. Inte i den här frågan.
Det här handlar om inre mognad. Att acceptera ett inre arbete som tar tid, gör ont, är drygt och påfrestande. Det är inte förrän på andra sidan man helt och fullt kan säga att det har varit värt allt. Jag var på en föreläsning med Lugna Gatan för någon vecka sedan. Efter att ha hört om en av föreläsarnas liv säger hon, trots allt jag varit med om, skulle jag få chans att göra om skulle jag göra exakt samma sak. Bara för att det har lett mig till den jag är idag och till det här jobbet.
Det är detta som är det mest fantastiska tycker jag. För det är i vår ökenvandring som vi formas till dem vi är. Det är i öknen vi lär oss av våra dåliga egenskaper, hemska erfarenheter och allt det där. Och det är där de blir till guldkorn i din skattkista. Den värstaste värsta upplevelsen kan bli en rik erfarenhet som du har användning för resten av ditt liv. Det är inte så att vi ska gömma misstag och hemskheter. Vi måste möta dem, acceptera att de har hänt och sedan gå vidare.
Du börjar vandringen genom att säga "bring it on" och fortsätter genom att säga "jag är inte rädd jag kan..." möt din rädsla med nyfiken ilska och utmana dig själv.
"ge mig en god anledning till varför ni inte vill gå till kyrkan"
Det finns en tv-serie som följt mig genom alla år. I början av Ks och min relation såg vi till att träffas antingen 17.05 eller 17.35 (före eller efter 70´s show). Denna serie innehåller allt!
Nu var det ett tag sedan jag hade tid att faktiskt se när serien visas på tv, jag har istället hyrt serien och lyxat med en sisådär 3-5 avsnitt per tittning. Då kommer man liksom in i världen på ett helt annat sätt. Bla bla bla. Ja det är ju faktiskt inte så himla intressant eller viktigt.
Idag halvsov jag iallafall till ett avsnitt som är sjukt kul. Eric och Laurie (bror och syster i Forman familjen) vill inte gå till kyrkan. Mamman får panik och dagdrömmer om hur familjen blir nekade inträde till himlen. Allt därför att de inte gick till kyrkan tillsammans. Kitty (mamma Forman) blir bara mer och mer panikslagen. Hur ska hon lyckas få barnen till kyrkan? Hon tar till några intressanta metoder.
1. Ni har en fri vilja, ni får göra som ni vill. Men om ni väljer att inte gå till kyrkan kommer ni hamna i en evigt brinnande sjö.
2. Går barnen inte till kyrkan tar jag kyrkan till barnen taktiken. Hon tar med ungdomspastorn hem och han droppar några sköna meningar som. "Jag behöver inte LSD eller PCP jag blir hög av GUD " eller "Jesus är ungefär som Fonzie men då Fonzie säger Aeeyy säger Jesus Aeymen." Sen spelar de kort i köket och för att göra det hela lite mer "kristet" har de döpt om knekt, dam och kung till= Josef, Maria och Jesus. Barnen( ja de är ju tonåringar) får sedan rita vad de ser när de tänker på Gud. Eric och Hyde ritar Eric Clapton.
3. Mamma vill ha en god anledning till varför Eric och Laurie inte vill gå till kyrkan och deras anledningar är " Det är varmt, tråkigt, musiken är dålig, pastorn är ful, jag måste ha slips, jag måste ha bh". Säger barnen tur och ordning.
4. Till slut får Kitty hjälp genom att Eric tar upp att pappa Red inte heller går i kyrkan. Det blev det avgörande. Barnen blev tvingade till kyrkan av Red Forman.
Det här är väldigt intressant tycker jag. Det här är en tv-serie, jag vet, men jag tror det kan säga något om oss kristna ändå. Det speglar en attityd som finns och är väl utbredd i kyrkan.
Idag var jag på projektmöte och då kom vi in på liknande tankar. Kvinnan jag hade träff med säger "kyrkan säger att vi inte ska leva av världen men i den. Men inser inte att den gör precis tvärtom. Vi är experter på att leva av världen men inte i den". Och mycket i det är sant. Vi har skärmat oss från världen i den bemärkelsen att vi inte vill ta del av vanliga människors vardagliga liv. Vi engagerar oss inte i deras verklighet. Istället skapar vi egna alternativ som ett sätt att skydda oss. Skydda oss från världen och alla dess frestelser. Men vi märker inte hur vi mer och mer tar till en livsstil som visar på vårt eget bortfall. Vi ser det inte för vi tittar åt fel håll. Vår egoism och trångsynthet gör att vi går miste om livets kvalitéer. Vi deltar inte i kulturen men vi anammar livsstilen. Vi faller pladask för materialism och konsumtion för det står ju inget i Bibeln om det. Eller gör det det? Vi lever våra liv och struntar i vilka konsekvenser, världen ska ändå gå under så vi behöver inte ta något ansvar. Eller behöver vi inte det? Det är det här 70´s show pekade på och det är det här den unga generationen visar genom att med sina fötter visa att det är något som inte håller i kyrkan som den är idag.
Nu var det ett tag sedan jag hade tid att faktiskt se när serien visas på tv, jag har istället hyrt serien och lyxat med en sisådär 3-5 avsnitt per tittning. Då kommer man liksom in i världen på ett helt annat sätt. Bla bla bla. Ja det är ju faktiskt inte så himla intressant eller viktigt.
Idag halvsov jag iallafall till ett avsnitt som är sjukt kul. Eric och Laurie (bror och syster i Forman familjen) vill inte gå till kyrkan. Mamman får panik och dagdrömmer om hur familjen blir nekade inträde till himlen. Allt därför att de inte gick till kyrkan tillsammans. Kitty (mamma Forman) blir bara mer och mer panikslagen. Hur ska hon lyckas få barnen till kyrkan? Hon tar till några intressanta metoder.
1. Ni har en fri vilja, ni får göra som ni vill. Men om ni väljer att inte gå till kyrkan kommer ni hamna i en evigt brinnande sjö.
2. Går barnen inte till kyrkan tar jag kyrkan till barnen taktiken. Hon tar med ungdomspastorn hem och han droppar några sköna meningar som. "Jag behöver inte LSD eller PCP jag blir hög av GUD " eller "Jesus är ungefär som Fonzie men då Fonzie säger Aeeyy säger Jesus Aeymen." Sen spelar de kort i köket och för att göra det hela lite mer "kristet" har de döpt om knekt, dam och kung till= Josef, Maria och Jesus. Barnen( ja de är ju tonåringar) får sedan rita vad de ser när de tänker på Gud. Eric och Hyde ritar Eric Clapton.
3. Mamma vill ha en god anledning till varför Eric och Laurie inte vill gå till kyrkan och deras anledningar är " Det är varmt, tråkigt, musiken är dålig, pastorn är ful, jag måste ha slips, jag måste ha bh". Säger barnen tur och ordning.
4. Till slut får Kitty hjälp genom att Eric tar upp att pappa Red inte heller går i kyrkan. Det blev det avgörande. Barnen blev tvingade till kyrkan av Red Forman.
Det här är väldigt intressant tycker jag. Det här är en tv-serie, jag vet, men jag tror det kan säga något om oss kristna ändå. Det speglar en attityd som finns och är väl utbredd i kyrkan.
Idag var jag på projektmöte och då kom vi in på liknande tankar. Kvinnan jag hade träff med säger "kyrkan säger att vi inte ska leva av världen men i den. Men inser inte att den gör precis tvärtom. Vi är experter på att leva av världen men inte i den". Och mycket i det är sant. Vi har skärmat oss från världen i den bemärkelsen att vi inte vill ta del av vanliga människors vardagliga liv. Vi engagerar oss inte i deras verklighet. Istället skapar vi egna alternativ som ett sätt att skydda oss. Skydda oss från världen och alla dess frestelser. Men vi märker inte hur vi mer och mer tar till en livsstil som visar på vårt eget bortfall. Vi ser det inte för vi tittar åt fel håll. Vår egoism och trångsynthet gör att vi går miste om livets kvalitéer. Vi deltar inte i kulturen men vi anammar livsstilen. Vi faller pladask för materialism och konsumtion för det står ju inget i Bibeln om det. Eller gör det det? Vi lever våra liv och struntar i vilka konsekvenser, världen ska ändå gå under så vi behöver inte ta något ansvar. Eller behöver vi inte det? Det är det här 70´s show pekade på och det är det här den unga generationen visar genom att med sina fötter visa att det är något som inte håller i kyrkan som den är idag.
arbete pågår
Jag har ofta behov av att skärma av mig. Stänga av allt brus från olika håll. Framförallt när det kommer till "kristen" populärkultur. Jag kan bli upprörd över någon attityd eller instängdhet. Men ofta är det bara att det stör en redan existerande inspirationskälla. Det är som att viss "kristen" kultur nedvärderar det jag inspireras av så mycket att jag blir låst i min egen kreativitet. Och ibland är det bara det att jag inte attraheras av det. Jag har ingen speciellt uttalad strategi för hur jag tänker. Ibland måste jag helt enkelt sålla var min tros inspiration och ursprung ska komma ifrån.
Jag får massa inspiration i min vardag med Gud. Gud jobbar ofta i temaperioder med mig. Det är väldigt tydligt när jag är i en sådan period. Som att jag den senaste tiden tänkt väldigt mycket på Guds nåd och vad det får för effekt i mitt liv. Eller som hur den personliga berättelsen på något sätt är nyckeln till frihet och framgång. Hur de personliga erfarenheterna, ofta de svåraste, blir till en värdefull skatt att använda i sitt fortsatta liv. Tåredalen har gjort en rik på källor (Ps 84:5-8). Och nu den senaste veckan bara har jag blivit påmind om hur viktigt det är att veta och leva efter att varje människa har möjligheter att själv förändra sin situation. Det blev väldigt aktuellt då jag var på "Fryshusetandan" på Universitetet idag. Var på föreläsning som Lugna Gatan hade och det var så otroligt givande och rörande. Det talade väldigt starkt till mig, inte bara deras berättelse utan Gud talade väldigt tydligt till mig. Det händer inte särskilt ofta men idag var det väldigt tydligt. Att varje människa är värd att höra att det finns något unikt och gott i dem. Att de är älskade precis som de är, att det finns hopp för även den mest tragiska personen. Lugna Gatan borde komma till kyrkan och föreläsa om efterföljelse och lärjungaskap. Så sjukt inspirerande och så konkret.
Så det är inte så att jag dissar vissa sammankomster eller inspirationsdagar. Det är bara det att jag inte orkar med mer inspiration än jag redan har just nu. Jag har läst så mycket böcker om kristen tro att jag är fullproppad. Jag måste leva ut lite för att bli hungrig igen.
Jag får massa inspiration i min vardag med Gud. Gud jobbar ofta i temaperioder med mig. Det är väldigt tydligt när jag är i en sådan period. Som att jag den senaste tiden tänkt väldigt mycket på Guds nåd och vad det får för effekt i mitt liv. Eller som hur den personliga berättelsen på något sätt är nyckeln till frihet och framgång. Hur de personliga erfarenheterna, ofta de svåraste, blir till en värdefull skatt att använda i sitt fortsatta liv. Tåredalen har gjort en rik på källor (Ps 84:5-8). Och nu den senaste veckan bara har jag blivit påmind om hur viktigt det är att veta och leva efter att varje människa har möjligheter att själv förändra sin situation. Det blev väldigt aktuellt då jag var på "Fryshusetandan" på Universitetet idag. Var på föreläsning som Lugna Gatan hade och det var så otroligt givande och rörande. Det talade väldigt starkt till mig, inte bara deras berättelse utan Gud talade väldigt tydligt till mig. Det händer inte särskilt ofta men idag var det väldigt tydligt. Att varje människa är värd att höra att det finns något unikt och gott i dem. Att de är älskade precis som de är, att det finns hopp för även den mest tragiska personen. Lugna Gatan borde komma till kyrkan och föreläsa om efterföljelse och lärjungaskap. Så sjukt inspirerande och så konkret.
Så det är inte så att jag dissar vissa sammankomster eller inspirationsdagar. Det är bara det att jag inte orkar med mer inspiration än jag redan har just nu. Jag har läst så mycket böcker om kristen tro att jag är fullproppad. Jag måste leva ut lite för att bli hungrig igen.
i wanna be a history maker
Jag tror att alla människor har en inneboende kraft att göra något bra av sitt liv. Vissa människor behöver väckas, andra ruskas om. En del fattar man inte var de får sin styrka ifrån när de trotsar allt möjligt motstånd för att lyckas. Ett av mina största irritationsämnen är faktiskt människor som vägrar göra något av sitt liv. Utan som bara sitter på sin bak och väntar. För många är livet en ända stor väntan. Man tror på något sätt att det blir bättre av att inte göra något.
Jag är tvärtom. Av min mormor har jag lärt mig att se något positivt i alla situationer. Det kan bli rätt irriterande för folk som vill sitta och snyfta i all oändlighet. Jag vet. Men jag värdesätter den goda lärdomen och den fortsatta vandringen. Livet e rätt pissigt många gånger men vi måste ändå alltid välja hur vi vill tacklas med det. Antingen sätta oss ned och vänta. Eller resa oss upp erkänna brister, sörja sorger men fortsätta gå.
Men för att gå måste man ha någonting som driver en framåt. Något som gör livet och arbetet värt mödan. Som 17 åring bestämde jag mig för att bli en "history maker". En sån som Delirious sjunger om i sin sång. Jag valde att tro att mitt lilla liv kunde få vara betydelsefullt. Iallafall för någon. Det är min drivkraft. Jag tror att jag kan vara med om stora saker men för det måste jag våga tro det men även vara villig att fortsätta gå. Jag måste inte ta livet på så stort allvar, men jag vill det. För jag tror att det blir så mycket roligare så. Jag fångades av visionen som ekade nästan överallt under en period. "The vision is Jesus– obsessively, dangerously, undeniably Jesus. The vision is an army of young people. You see bones? I see an army. And they are FREE from materialism." Urklipp ur 24-7 visionen läs hela här.
Nu vet jag att det finns tider i livet då man bara inte orkar. Då det är öken och man har nog med att bara leva. De tiderna är också viktiga. Men det är livsfarligt att stanna där. Glömma bort att man är dödlig och att livet är en gåva som jag har att förvalta. Allting har sin tid men utan den där drivkraften i livet så är det lätt att inget får all din tid i världen. Är det värt det?
Jag är tvärtom. Av min mormor har jag lärt mig att se något positivt i alla situationer. Det kan bli rätt irriterande för folk som vill sitta och snyfta i all oändlighet. Jag vet. Men jag värdesätter den goda lärdomen och den fortsatta vandringen. Livet e rätt pissigt många gånger men vi måste ändå alltid välja hur vi vill tacklas med det. Antingen sätta oss ned och vänta. Eller resa oss upp erkänna brister, sörja sorger men fortsätta gå.
Men för att gå måste man ha någonting som driver en framåt. Något som gör livet och arbetet värt mödan. Som 17 åring bestämde jag mig för att bli en "history maker". En sån som Delirious sjunger om i sin sång. Jag valde att tro att mitt lilla liv kunde få vara betydelsefullt. Iallafall för någon. Det är min drivkraft. Jag tror att jag kan vara med om stora saker men för det måste jag våga tro det men även vara villig att fortsätta gå. Jag måste inte ta livet på så stort allvar, men jag vill det. För jag tror att det blir så mycket roligare så. Jag fångades av visionen som ekade nästan överallt under en period. "The vision is Jesus– obsessively, dangerously, undeniably Jesus. The vision is an army of young people. You see bones? I see an army. And they are FREE from materialism." Urklipp ur 24-7 visionen läs hela här.
Nu vet jag att det finns tider i livet då man bara inte orkar. Då det är öken och man har nog med att bara leva. De tiderna är också viktiga. Men det är livsfarligt att stanna där. Glömma bort att man är dödlig och att livet är en gåva som jag har att förvalta. Allting har sin tid men utan den där drivkraften i livet så är det lätt att inget får all din tid i världen. Är det värt det?
History Maker
Is it true today that when people pray
Cloudless skies will break
Kings and queens will shake
Yes it's true and I believe it
I'm living for you
Is it true today that when people pray
We'll see dead men rise
And the blind set free
Yes it's true and I believe it
I'm living for you
I'm gonna be a history maker in this land
I'm gonna be a speaker of truth to all mankind
I'm gonna stand, I'm gonna run
Into your arms, into your arms again
Into your arms, into your arms again
Well it's true today that when people stand
With the fire of God, and the truth in hand
We'll see miracles, we'll see angels sing
We'll see broken hearts making history
Yes it's true and I believe it
Is it true today that when people pray
Cloudless skies will break
Kings and queens will shake
Yes it's true and I believe it
I'm living for you
Is it true today that when people pray
We'll see dead men rise
And the blind set free
Yes it's true and I believe it
I'm living for you
I'm gonna be a history maker in this land
I'm gonna be a speaker of truth to all mankind
I'm gonna stand, I'm gonna run
Into your arms, into your arms again
Into your arms, into your arms again
Well it's true today that when people stand
With the fire of God, and the truth in hand
We'll see miracles, we'll see angels sing
We'll see broken hearts making history
Yes it's true and I believe it
